även en sorti

Utifrån det ja gskriver skulle ne tro att jag lever i komplett elände, men så är det inte. I kölvattnet av sorgerna kobblade glädjen sig på. Dessa motatser måste ligga rätt nära varandra känslomässig. Jag har barn, de är en stor glädje, men det som i tillägg kom på som glädje var det som vi tar för givet, jag har kommit till att känna glädje över att jag har mat, kläder, boende och att jag hra en frihet många inte har, till att lämna om jag vill. Sedan sorgen och glädjen ligger nära, så har det varit sorgen som har varit dominerande, men långsamt och omärkligt har glädjen kommit och då och då ersätter den sorgen. Oväntat och otippat, som om det är helt naturlig att det är så, hopplöst enkelt, och hopplöst komplicerad, för det verkar som om livet sköter sig själv.

Jag är inte så rik, men jag är inte fattig, jag är inte bunden av droger, änglsan eller allvarliga sjukdommar. Visst kan jag gå i skräck, men sedan lämnar det. i långa perioder kan det vara sorg och tristesse, men sedan glömmer jag bort den, så där. Det är nog så att det går inte att jäkta glädjen, med att tillåta det mörka så kan ljuset få plats. Det är i detta glappet livet finns. Det kan vara så att det inte gäller alla, att få för många bördor kan knäcka folk, och för mycken elände kan ta ens liv. Men i detta ligger ett budskap, uthärda om du kan, i mina dagböcker stod det 'no future' i årevis. Men uthärdigheten har givit något som jag inte trodde, och med det vill jag förmedla mitt nya motto:

Den som lever vidare får se.

Och efter glädjen är det on igen med sorgen, de verkar vara bästa kompisar.

I natt vaknade jag helt i flykt och kamp, jag måste ha använt den sjuka armen, jag måste ha haft det hämskt, i drömmen, visst kommer jag i håg delar av den, det är dags med ennu en sorg. Den blir min privata, och den kommer säkert ta minst tre år, jag måste nu snart vara sorgexpert. Den hemska känslan av att vakna och ännu veta att det inte var på riktig. Det är snart dags att lämna Stockholm, min tid här är ute, ja inte riktig direkt, men snart.

Det är trist med sorg, men jag är nu seg, det går att genomleva väldig mycket, att ha något och någon att leva för, kompencerar mycket, och att ha andra dörrar att kliva in och ur, gör det lättare. Jag använder inte droger eller alkohol för att undvika problemen eller sorgen, jag har inget självskadebeteende, jag står där och får ta allting med öppna ögon, eller jag får ta det om natten, natten är värst, för då får alla illusioner vika, och förställningen är inte längre barntillåten. Åldergräns är 100 år, dvs att det bara är för dem över 100, för vem vill vara med på detta. Men en gång har folk försätt mig i en situation, som jag får genuppleva om natten, så någon har varit med på riktig, och det jag får ta själv gång på gång på natten. Det är så det är, någon får ta det andra gjorde, det är en del av den genetiska variationen mellan människor.

Och ja visst är vi olika.