även en sorti

google, de dumma annonserna deras, det tomma gensvar, avsaknad på intelligent liv. Tomma domma google, jag vill ha en reklam dumma google där det står just, dumma Google skall det stå, just, ni kan då inte platsera vilka som helst reklam vid MIN sida, dumma tomma pengemaskiner. Jag vill ha en reklam där det står tomma dumma google, som tjenar för mycket perngar med att inte göra någonting vettigt annat än att tjäna tomma pengar, dumma gooooooogle, jag vill ha en reklam som det står dummingar. Om jag vore er, så anvädna jag pengarna på att rädda regnskogen och de sista levande djuren, dumma google törs inte det då kommer de i intresskonflikt med resten av dummingarna som tar regskogen, de törs bara tjäna pengar som de andra dummingarna inte konkurrerar om, dumma Google, köper lyxhus och lyxbåt, och jag vill ha en reklam där det stär dumma fega google, som bara tjänar tomma pengar, jag kunde fått ordning på eran ekonomi. Ja så varför ger jag domma google mina pengar, det är för att google bara har dummingar som kunder, annars vore de fattiga, jag vill ha en ordentlig reklam, bubble guggel. jag är sur och jag vill ha ordentliga reklam, rädda regnskogen skall det stå, och jag vill att ni gör det, skall det stå google på min rekalm från och med nu, så rädda regsnkogen då! Googie boogie, och sluta med tomma reklamer på min sida. 

Danskan och norksan fick rekommenderat Marcuskyrkan i Björkahagen som turistattraktion, och jag tänkte att här låg kanke en medeltida kyrka gömd. Vi kom aldrig fram till kyrkan men läste om den på nätet. Den var känd som en av samtida kyrkor ritad i brutalismens epok. Den var inte bygd sten för sten, men var mera av en sten och den var av betong. Brutalimen är för mig en okänd epok, men jag efter att ha känd länge på disharmonin, så befinner vi nog i den låndragen fas av brutalimens epok. När betong på betong av betong blir en del av allting, och kakel och tegelstenar inte klarar att gömma grunden av betong, för allting är byggd av brutalimens material. Det är nätet och wikipedia som kallar det brutalismen och ja visst, det är just den känslan det ger. Men hur kunde de välja brutalismens material, när brutalismen går in i folks själ och blir en del av den. Människor är beroende av estetik, och med ett innre som påverkas i största grad, ungefär som när en möter en brutal människa. Då blir det en  del av det som formar den enskilda, och vi lever även i en tid som går emot kaos. Lugn betyder att vara en del av något, ett mönster, en rytm, en våg eller en vaggvisa. När brutalitet tar över så råker det även alla, då alla vill ut av mönstret, de vill inte längre vara en del eller delaktiga. Det är som med S - entropin, nuja jag har en gågn läst fysikalisk kemi, och allting går emot kaos, när helheten och delarna går i upplösning. När alla går i disharmoni och vill lämna helheten och känner sig offer för brutaliteten. Det är bara det att det enda som kan skapa harmoni igen är viljan att gå in i harmoni med sin omgvinig för att undvika det kaotiska.

Norksan och danskna och många svenskar drog på utställning och konsert på Edvik eller Edsbyn slott och där hade en kvinna målat brandommens sommarängar, det som fick vika för brutalismens betong. Hon hade målat så vackert det som en gång var av högste värde, sommarängar utan asfalt konstgräs och betong, där bland bilderna föddes längtan bort från brutala betongen, mot det som är estetik harmoni lugn och bara vara, utan stress friktion misgillar och att alla ingår i brutalismens ära, där även de softa får en ferniss av brutalismen. Där ibland sommarängar och efteråt en pianokonset av Pontus, så gick det ett par timmar att lämna och utesluta betong misär och tröstalösheten. Där fanns det som en gång var en källa till liv, det som fick vika då betongen och metallplåt asfalt grus och skrot, som vi alla lät ersätta det som var av värde. Nu låter jag igen som en dystopi eller som jag har dystomi, för visst finns det oaser i betongen? Var det så att brutalismen ledde till antropocen eller var det motsatt. Jag skulle så gärna velat ha tillbaka sommarängar, de naturliga, det är inte så ok att gå runt i allt som är brutalt och där ovanpå betongen finns en ferniss av taggning, som inte svalkar. Jag är en softis, jag smälter i bland klimatet i antropocen och betongen råkar slå mig i själen. Men konstig nog när jag har vilat ut mig, så går det lättare att hitta oaserna och jag blir en del av en harmoni, som jag hoppas kan ta tillbaka förtiden och ge framtiden. Alla blir en del av den sänkning vi gör av vår omgivning vid att skapa brutalitet med betong och ta bort alla sommarängar med asfalten, som liknar betongen.

Dansken norsken och även svensken hade nog gillat blomsterängarna om de fick lov att bara vara, och springa över dem barfota med håret utsläppt och låta vinden ta tag i det och göra så att det känns som en lever på riktig.

Jag har besök från Danmark, duktiga Dorthe och vi har känd varandra i mera än tre decennier. I dag sitter vi i princip kvar med sura strumpor, två unge damer som en gång skulle erövra världen, vi var med på mycket den gången, och bilderna talar redan då om demonstrationer mot oljeindustrin. Hur gick det sedan med dessa damer. Vi studerade båda biologi, var seriösa och skulle nog vara en del av den kommande positiva ändringen. Vi landade i vardagen som var sura strumpor damm och damerna fick ta upp det, vi fick begge glädjen av två barn, och sedan båda hade stor ansvarskänsla, så blev det mycket att göra, medan världen runt körde på med olja, och allt vi inte hade gillat som unga damer. Vardagen blev att tvätta sura strumpor och ansvar medan samhället körde ansvarlöst vidare. I dag har vi stora barn, sura miner över sura strumpor, och en fas där status över våra liv, uppsummeras. Livet utan sura strumpor hade inte varit ett alternativ, och sura miner hjälper inte. Om världen hade lyssnat på ansvarfulla kvinnor så hade det sätt bättre ut, men även sura strumpor behöver att tvättas.

Det går att använda ansvarsfulla kvinnor till så mångt och så mycket.