även en sorti

hade nog en större funktion än vi är klar över, samlad skuld och skam verkar i stället emot sin hensikt med att upprepas, skam och skuld-berg måste dövas med upprepningar eller förnekande och en blir aldrig fri. Sedan jag från liten tjej var klar över när jag sårade andra, försökte jag inte göra det, men det är omöjligt, och dessutan kan en inte se andras reaktioner alltid. Då jag var fem år ringde jag och en annan tjej på Astrids dörr och frågade efter någon annan, jag glömmer inte de ledsna ögonen, jag visste det var fel, och jag tror det var många som kom till att upprepa det i Astrids liv. Jag flyttade då jag var sex, men vet långt där inne att det var lätt att göra så mot Astrid. Då jag gick på högstadiet skrattade jag åt en kille i alla fall två gånger, som jag minns, tillsammans med en annan tjej, innan jag såg i hans ögon hur ont det landade, då slutade jag, men ögonen kommer jag ha med mig. I två relationer har jag tagit långt mera än jag gav, att lämna någon fattigare än då de kom, är ju ingen höjdare, och jag skriver inte det på cevet. Och som mamma kom jag till kort, allt för ofta, jag var inte stark nog att stå på mig, jag var inte en tillräcklig bra rollmodell, och jag var ofta allt för rädd, för rädd för allt som kunde vara farligt, och jag var kronisk för trött, alltid, och jag mådde inte tillräckligt bra.

Men jag är så glad för mina döttrar. De är två under, och vidunder. I bland ger livet en så mycket, att det inte går upp för en; det viktigaste är nog, att kunde unna sig en smula lycka. Och i allt för mycken skuldkänslor kan en verkligen gå miste om det, i värsta fall hela livet, och inte kunde njuta av det en har. Livet är ögonblick, då inget är för givet vidare, men ögonblick för ögonblick har tjejerna blivit stora tjejer. Det är något otroligt stort i detta, som skulden eller skammen eller samvetet, kan blockera utsikten för, eller insikten till.

Kanske bikten hade och har sin funktion?

Den möjligen renade och röjde för det som hindrade utsikten och insikten.

D. Det kan ta mera än 30 år att säga ursäkta, när en säger ursäkta eller beklager eller förlåt, känns skulden större än om en inte säger det. Är det därför en låter vara? Det är lättare att dra en rövarhistoria som 100-åringen och nästan ha tagit fel flygplan på väg till Timbuktuu, än att säga ursäkta att jag inte höll avtalet. Det är lättare att komma på ursäkter lika med att just då var jag i koma, än att bara säga ursäkta. Det är fina hjärtan som bär på saker och skall en först ta lätt på det, så bör det inte tas lätt på de andras hjärtan. Det får vara som det är, visst finns det oftast en ursäkt, men det är viktig att säga ordet, ursäkten kan inte stå i vägen för ordet.

Vi lever i tiden då alla är rädd för skulden, det är som en folksjukdom. Det är nog inte så farlig som en tror. All ting tar slut, om vi slutar att säga ursäkta. Ursäkta och tack och förlåt reparerar och en behöver inte kriga så mycket, att hitta så många syndabockar, eller hitta på så många rövarhistorier. Det gör livet lite enklare.

Hur kan jag som gillar män, vara så hård mot dem, det är för att jag generaliserar, inte alla män gillar att sitta i slutna rum och våldföra sig på andra. Jag har jobbat i vården som sommarvikarie, det jag såg var många olämpliga kvinnor som hackade på både dem de skulle hjälpa och dem de jobbade tillsammans med. Men inte alla kvinnor gillar att trackasera. Det vore nog ok att luckra upp i de trånga fack och det säger inte så mycket om vem du är, om du är man eller inte. Det går att generalisera, och med det göra orätt. Det går att luckra upp och ordet hen passar bra när andra mänskliga egenskaper skall avgöra vem du är. Det är enkelt att dela in efter kön och sätta egenskaper efter detta, lite för enkelt. Det går att förenkla så att det blir inhumant, eller hur?