även en sorti

Det hade varit en frisk värld om folk reagerade lite sundare. Det skall inte mycket till för att de inte hanterar information. Bemötande är ett fint ord, och det är för att det är riktig svårt. Jag berättar häller inte då idealen är maskrosen, den som står pall fast hen blir hoppat på trampat på och plundrat. Kan det vara så enkelt att det är ett ideal för att då behövs ingen ting att göras? Det som kallas svaghet gillas inte fast hen blev körd över av en truck traktor eller tåg. Skylla sig själv står som sanning. Det MÅSTE vara något fel på HEN som blev utsatt, eller hur Svante? Det verkar även som att folk är rädda för att smittas. Och konstig nog tycker många att hen förtjänar ett straff för att hen berättar. I grunden utan skuld? Nej det är viktig att hålla på fasaden, och sen fattar de liksom inget den dagen hen har hängt sig. Ja, jag är över, jag har klarat mig, och därmed borde korparna hitta någon annan att cirkla runt. Det som är budskapet här är hur allting har en självbevarande funktion och varför fulhet vinner. Det är då ingen som frågar den som var ful. Därmed går det att fatta varför det lönar sig med fulheter.

I stället för maskros går det att ha kackerlackor som ideal, verkligen ingen ting tar knäcken på dem, men de är inte ideal, då de även konkurrerar om samma mat som människan.

Det är därför ingen talar öppet om det som så många råkar ut för, att utsättas plundras eller rånas. Låste du dörren? DU måste ha varit med på det, du var nog ett annorlunda barn. Men vadå, den som utförde handlingen går fri, det ligger liksom i hela konceptet.

I det ligger att om jag berättar så skuldbeläggs jag, jag får inte det jag behöver och de börjar leta fel hos mig. Mysigt, och sedan undrar de över att det går att sitta fast i något över så måååånga år. Och sen går alla i gång som vill tjäna på det med olika metoder som verkar inte fungera, då de just inte orkar visa sin mänsklighet.

Googlereklamen på sidan här verkar även fatta vad jag och andra behöver, som skriver om typ ingen ting av betydelse. De har länge haft en reklam om gratis spådam, och fast jag har sagt till 101 gånger om att den är allt från olämplig till irrelevant så kommer den upp 10 minuter efter. De är verkligen ett bra exempel på bemötande. De har även reklam för dejting över 60, då är jag för ung till att varà med, och de har dejtingreklam för filippinska kvinnor, pervo, och från Baltikum och Gud vet vor. Äckligt men en inte ovanligt bemötande när tema som detta lyftas upp. Det är klart att människor utnyttjas när det är fritt fram. Fritt Fram För Fulheter!

 Och ett tyst accepterande av status quo!

vet jag att jag som 4-5 år gammalt barn ramlade ner m.ed huvudet först ner i en sementtrappa och med huvudet i sementgolvet och svimmade, sedan vågade jag inte berätta det, jag var mera rädd för familjen än att jag föll. Därmed förklarar det den långa perioden då jag kräks och avmagrades. Jag vet även att jag som 10-11 årig hade utvecklad pts, med fortsatta kräkningar, mardrömmar, tystnad, sammanglidande blick osv osv, men att det udda var normalt i den familjen, och ingen gjorde någonting. Jag fick rätt och slätt ta mig samman och gå vidare.

Nu idag vill jag lämna historin, det är en familj som inte fungerade, och så var det. Mitt ansvar har varit att reda ut, lite som Miss Marple, fast hon brukar hålla sig borta från dramatiken, när hon til slut får ordning på vem som gjorde vad. Och mitt ansvar är att sätta bra gränser, och med att reda ut, så kan jag även lugnare förklara, och försöka skilja på mitt och det som inte var det.

Den som har skrivit bra om detta är Tove Jansson, det tysta barnet, eller Ninni.

Det är ju även så som med naturen, att inget blir borta, och det försvinner inte det som har varit och det kan komma tillbaka decennier efter, ofta av något som liknar det ursprungliga och att det då finns en andra chans för läkning. Det som är slitsamt med att gå in i det, är att du möter igen alla gamla känslor, och att en inte orkar på det om igen och om igen. Det måste ha ett slut,

Det känns skämmigt det hela och jag skulle gärna ha solt barndomen väldigt billigt till lägsta bud, för den som ville äga den. Som vuxen är det så, det anses lika udda nu som då, jag kommer aldrig att skylta med historin. Och jag blir inte rik på den. Men det var nu även en liten hjälte den flickan som då hon blev större, försökte rädda världen och miljön, fast det inte gick riktig så bra med det projektet häller. Fast någonting förnuftig får en ju använda sitt liv till, eller hur.

Genom livets resa mötte jag min fars böcker som liten tjej, det var just de böckerna jag ville ha valt, det var om hjältar, om andra länder, det var om andra världskriget och dess lidande, det var om usas moderna histtoria och om rättvisa och orättvisa, det var om Naturen, min far hade dem alla, och genom dem lärde jag även min far att känna, vi dalade vårt engagemang, fast far sa lika lite som jag. Det vi inte delade blev mitt intresse för Agatha Christies böcker, dem måtte jag till biblioteket att hitta, jag läste ungefär alla hennes böcker på ett par år som liten.

Det är bra att ha två föräldrar, då livet handlar mycket om identifikation. Jag behövde inte ha bara en som referens. 

Sen är det lite mera dyrköpt erfarenhet, som inte kommer av sig själv. Nej en måste inte känna empati med andra, jag kan inte pracka på andra min historia om de inte vill ha den. De flesta klarar inte av andras historier, särskilt om den innehåller mera lidande än det de själv varit med om. På alla tidspunkt i livet är vi sårbara och måste skydda oss själva.

Och där fick jag verkligen lära om, jag trodde jag måtte visa empati och ta hand om fast jag inte ville. Det måste jag inte. De folken jag har svårt med är de som bemöter mitt liv med komplett tysnad eller så irriterar den dem. Då jag försto att jag kan plocka bort dem så började livet. Jag måste inte ha band till folk som jag inte orkar på och visa versa. Band till andra bygger på frivillighet. Då jag upptäckte den, så kunde jag börja hitta min frihet, nej jag har inte informationsplikt om miljöfara eller någonting. Däremot ser jag att jag har en naturlig intresse för miljöfrågor och jag har en helt naturlig empati för andra. Men bara jag bestämmer när och hur och hurdanna jag använder den.

Det är lätt att landa som min mor, hon prackar på andra sitt lidande, men min fars val av tystnad har även varit slitsamt. Men sedan jag har lättare att känna mig igen i fars sätt, så kan jag även känna igen mitt eget ikortakommande, jag har inte klarat av livet till MVG, i bland kan det även finnas IG-varning. Och livet handlar om ikortakomanden. Men om du har barn eller om det finns barn och om det finns något annat som verkligen har värde som naturen, så finns det något att investera sin tid och ork på, det finns något viktigare än en själv, när en orkar.