även en sorti

så varför har jag börjat skriva igen, när jag lovade. Det är fördi det har varit ett ptsd skov som började ungefär då. 

Det finns ett stort empatisk underskott i världen, och det leder till en mängd utsatthet. Jag kan nu våga att möta dessa skoven, och den jag möter när jag med öppna ögon vågar möta det, är en fyra år gammal flicka som ligger stelnat av skräck för att hon tror hennes familj vill tillintet göra henne, och hon har lärt sig att om hon frågar omhjälp, leder det till större utsatthet, i den familjen är det så. Detta får fortsätta i just den familjen i alla år, det blir ett normaltillståndet, och livet handlar om att dölja skräcken och andra känslor av svaghet som kan leda till mera utsatthet. 

Det går inte att se lidande utanpå mig idag. Och det är bara när det finns för många liknande upplevelser att skräcken kan återkomma. Men kunskapen om att vuxna inte orkar andras lidande finns kvar. Och vi orkar den inte, i dag är den överallt på t-banan på gatan och där folk samlas. Men just nu blir så många barn i alla åldrar utsatta på de värsta sätt och vi orkar inte med deras utsatthet häller, för de är så många.

Som vuxen kan jag inte förvänta empati, det är bara några få som har den förmågan, så en dag när det blir dags må jag själv ta 4-åriga barnet i famnen och säga till henne, att ja visst, så får de inte göra mot ett litet barn, jag skall skydda dig så att ingen kommer åt dig.

Det borde finnas mera empati, för i den skyddar vi det egna barnet och orkar ta hand om barn och vuxna som överallt och just nu far illa.

Nu börjar jag likna de som säljer något, med en löfte om att alla får veta allt om fotbojor, då måste jag även sälja en försäkring i fall de inte får veta typ allting om fotbojor, eller heter det fotbojer eller kanske fotbojar.

Med min barndom är det som att leva kronisk med en fotboja. Medan andra springer mellan jobb och möten, mellan middagsbord och talarstol, kommer jag ingetvart. Jag har sett alla tåg köra ifrån mig, jag har verkligen försökt att springa allting i kapp, överpresterat och tänkt som fan, och likaväl så kör de där jäkla tågen lika väl ifrån mig. Jag har måtta be folk som sviker om hjälp, jag är som en jäkla funkis, eller var o-funkis ett bättre ord. Ok, jag har en fotboja, jag kommer inte upp på talarstolen, eller i så fall kommer jag aldrig ner igen. 

Utbildningen jag går nu är bra, sedan jag fungerar bra i huvudet, men inte kommer i kapp med farten i dagens samhälle och inte klarar de där höga prestationskraven.

Jag vet allt om fotbojor, men kan inte sälja dem, de sitter fast på mig. Om det är en bra reklam för mig? Eller för fotbojor? Det må i så fall vara om de tänker råna mig! Jag hinner inte i kapp dem. Med att inse min begränsande fotboja, så kan jag mera skräddarsy mitt liv efter fotbojan, det blir ingen bra outfit av det, men det beror på, en dag så gör jag den till mode! Så det så.

Ja visst har min öppenhet och nyfikenhet ett pris. När jag skickar in min retorikuppgift, nu för sista gång, är jag stolt, helt till jag får den tillbaka med ett stort U under, med en cirkel runt u och utan motivering, då handlar retoriken om att motivera på ett bra sätt, öppnas avgrunden under mig, och bä bä lilla lam, är plötsligt borta från sin gröna äng och på resan till slakthuset. Hur dum går det att bli, och denna gången är dumbrum jag. Detta skrivande har varit en resa ut ur ptsd, och som de flesta resor, typ slitsamt. Det går inte att bemästra livet, det är livet som bestämmer, det går bara att bemöta livet, och på ett bättre sätt än förut. Ingen kommer ur livet levande, men att et går att lära nytt är stort. Det jag har närmat mig är de ok folken, alla är inte ytliga och hårdhudade. Vi lever i föraktets ära. Det är klart att män inte behöver kvinnor eller kvinnor män, eller att en behöver någon, om allt är förakt och nyfikenhet och respekt är borta. Det jag lärde vidare var att jag som har varit väldig privat, och började en blogg om naturen, har gjort bort mig, det fanns inte riktig något skilje på smått och stort, all mitt intresse för naturen och makt och avmakt, samhällsfrågor och hela mitt engagemang springer ur en egen erfarenhet.