även en sorti

Apropå senior dejtrning, så kallades träffstället för seniorar i Bergen 'Knockelloftet', det borde de verligen utnyttja om de fortfarande finns. Bangla kallade det mest populära baren, det fanns knappt ståplass, men öknamnet tog knäcken på det. Det borde ju arrangeras resor dit, till Knockelloftet och omegn, jag undrar på vad nedre åldersgräns på Knockel-loftet var, 30 år? 40, 50, 60, 70, 80 eller 90? allt där är relativt.

Det finns mycken humor i mellanskicktet som är rolig, det handlar om att inte går över sträcken bara. Jag kunde gjort fina reklam åt de som håller på med sånt, detta är ett erbjudande. Det finns då väldig mycket roligt i denna världen.

Jag har varit på semester, och sätt livet i väldig smått perspektiv, det finns enkla saker jag behöver. På ett sätt var min barndom präglat av ieps, ja det finns sökmotor på nätet, standarden var dramatik och det var normen. Och lagen, det skulle vara så, och att gråta tyst var avvikande. Jag behöver få gråta tyst, men forsatt är det ett vakuum i mig, ett undertryck som omöjliggör det, det var inte lagligt att gråta tyst, då jag växte upp. Det väckte illska och nervärdering, och i det ligger undertrycket eller vacuumet. 

Med små medel kan en ändra allas liv till det bättre, jag vill inte fördömma min egen familj, eller mina barns pappa och hans familj. Alla är vi fångna på olika sätt, och söker att bli fria och kämpar med gamla spöken och folk som påminner oss om det som var. 

Men friheten handlar inte om att kämpa ner någon, eller göra andra ofria.

Skrivandet har varit nödvändig, detta är min historia, den är kanske inte berättat rakt av, men utan detta vore jag historielös, jag är en introverter, och kommer alltid ha svårigheter med att berätta om mitt. Efter 10 år med Insomnia och därefter några år med pst-strssreaktioner är jag väldig trött. Men det var först efter min mosters död i 2013 att jag började gå i utmattning. Då jag kom till henne fick jag världens chock, hon var jättesjuk och det fanns inte kvalificerad hjälp, jag fick kavla upp ermerna och gå igång med arbetet att röja och få till en fungerande hjälp, jag hann gå i utmattning innan hon dog, och jag sörjer henne hemskt mycket. Sommaren därefter kom jag in på sjättevalet retoriken på Högskolan, och de flesta vet hur det gick. Sen dog min far på nyåret i 2014. Jag har sedan dess legat i fara för utmattning. Jag håller tyst om det med, det är inget att skylta om. Om jag hamnade i utmattning ville Ingen bry sig, jag kom till att ligga och ruttna alldeles själv, intill jag dog.

I begravningen däremot ville släkten komma på banan, ingen kommer till att få så fina tal i sin begravning som jag, men det är bara för att de vill ha sin fina fasad, det är inte mig de bryr sig om, det är sina egna fasader. Jag valde en man som även tycker bäst om sig själv, jag har väldig fina barn, men jag tror han hann lära dem att jag inte har något värde, om jag inte ger någonting, den dagen jag går i utmattning är jag med andra ord helt värdelös, jag ger inget då och är inget att spara på. Mitt namn betyder nåd, men för vissa finns ingen nåd. Det skriptet jag fick med som barn, har jag på något sätt fortsatt att följa, det är lite skrämmande. Jag har valt att försöka bryta loss, om jag lyckas eller inte vill tiden visa. Men om jag skall vara en förebild för mina döttrar, så är det att ta tillbaka lite av egenmakt. Det handlar dessutom om mitt eget liv, att få uppleva det på mitt sätt, att få ha en egen plats. Då hinner jag även möta de folken jag gillar. Jag liknar far, jag trivs under harmoni, en jämn rytm och en lugn melodi. Jag tar inte stor plats, jag behöver den inte, meen jag behöver min plats. Jag tycker om folk som är lite lugna jämna och förutsägbara. Och som har ordning i sina liv. Jag vill inte göra släkt och familj illa, en orätt återställer inte en annan, jag har valt att prova ta ett uppgör med det som var anonymt. Jag har en annan moster som jag tycker om, i sjukdomsperioden till hennes mellansyster, såg jag vilket ansvar hon tog. Hon är mor till min kusin och tre bröder och hon har sju barnbarn. Hennes hjärta och ansvar ligger hos dem. Min kusin hör jag inte ifrån, det kan jag kanske inte förvänta häller. Jag är väldig trött, denna gången försvann nästan sömnen igen, det finns olika triggers med, för att den skall bli borta. Jag är ingen Broder Daniel, det finns ingen fan-klubb som väntar, men i glappet mellan vad en får och vad en behöver, väntar gärna en utmattning, på alla och envar. Jag har en stor livslust, om jag får leva livet på mitt sett. Jag är för trött nu till att börja fylla tomrummen av o-levad liv, men om jag började fylla i det, så blir det ju på mitt sett. Och jag blir till jag. Detta är ingen garanti, och därför säljar jag en så att i fall jag skulle mislykas så blir jag jätterik.

Det var en riktig bra deal, eller hur?

med fanden. Jag måtte resa bort. Det var de väl vuxna anhöriga och pårörende som verkade som vanligt att jag inte skulle få min utbildning, de gick igång på olika sätt, och det kändes som jag skulle strypas, så jag måtte resa innan jag var strypt, men då kom rekaktionerna och som tur är jag själv, att möta fanden är inget att reckomendra, det har 9 vassa horn, och oändligt med huvuden, sabeltänder och hoggtänder, hemska grimasjer och är bara ett fantasifoster. Det var skräcken jag skulle på stämnemöte med, när en nu först pratar om dejting; jag och fanden. Det är ett vackert ställe, men jag skulle verkigen haft annat sällskap än fanden här. Jag har själv vald att möta han, antigen får han eller jag gå ur förhållandet. Det är på övertid och överkurs, och när jag väljer att kliva in i det, är allting laddat med ordet skräck, jag driver mig själv in i den, när jag skriver om de olika teman, men driver även mig själv över äggen då allt kan laddas med skräck i det tillståndet. Dvs sedan det egentligen är så tryggt som det går att få det här, är allting imaginärt och likaväl med en våldsam kraft. Jag är bunden och jag måste få bli fri. Jag vet i dag att fanden blir borta när jag kommer samman med folk som är ok, så varför valde jag inte dem då. Och varför ringer jag inte dem då som är ok. I uppfostran ingick isolering, att prata ner folk till de inte fanns, att rubba förställningar och trygghet, och att få en urusel bild av vem jag var. Och varför köpte jag till slutt budkapet? Ja jag är ingen övermänniska. Jag har en ständig tro på att de ok måste jag inte plåga med mitt som inte är ok. Jag får inte göra om ett enda misstag som min mor har gjort, det är en sträng och kald regim. Inte plåga någon, inte gråta så att det hörs 10 hus bort som jag är van vid att gråt är, ingen skall få se att jag är på dejting med fanden, ingen skall se att jag har en skråma, ta dig nu samman din looser, inte smila inte le inte visa tänderna, livet är en enda stol-lek med allt färre stolar. Jag känner alltid att jag kommer att förlora och över mitt lik äter de sin frukost, som om inget var. 

Jag är tillbaka igen från min dagliga visit eller två i fågeltornet, varje morgon när jag kommer sitter det en gubbe med cykel, han har redan första balkong, så då får jag nedre parkett, på vägen hem nu var jag och lyssnade på en pianokonsert och hans tankar kring pianon. Jag räknar mig ju för att vara en högst vanlig människa, så inte säga till någon att jag har dejtat fanden, och inte säga till någon att jag varje morgon sitter på nedre parkett i fågeltornet, jag skulle så gärna vilja se enkel och dubbeltbekkasin, ja helt sedan solo-brusen eller läsken hade fåglar i sina korkar, som det gick att samla på då jag var barn, så har jag velat se dem. Men om ni säger det till någon att jag gör så, kan det rubba andras uppfattning av mig som ovanligt vanlig, det är hela min image, och utan den vore jag bara vanligt ovanlig. Det du!