Det är där mor sitter när barnen är små, hos oss var det jag som satt där, år ut och år in, mödrarna brukar kunne lämna när barnen blir större. Det kunde inte jag för hon blev aldrig
stor. Det har varit min mors högsta önskan att jag skall vara som henne, och aldrig få ha någonting som är större. Hon prackar även på alla hur lika vi är, men hon glömmer bort att hon själv inte orkar
att sitta och höra på någon annan än sig själv. Jag satt fortfarande på sängkanten då andra börja dejta pojkar, det går att säga att jag dejtade fanden redan då. Eller det går att säga
att jag redan var upptagen. Det är sorgligt när en inte har större mål för sina egna barn. Hon var ett högst krävande barn min mor, det fanns ingen gränser: toadörr och natt, det spelade ingen roll, allt som kunde
forseras forsersdes. Men jag kände mig inte som henne, jag tyckte inte som henne, tänkte inte som henne, gillade inte samma folken som henne och det lädde till en hemskt svartsjuka hos henne, hon hatade dem jag gillade, ja ungefär alla
ihop, och gjorde vad hon kunde för att förstöra det. Men finns det verkligen sådant i den verkliga världen tänker många. Ja, de flesta gamla sagor är grym reality. Men kom det inga andra vuxna? Nej, ingen kan berätta
lögner mera trovärdigt än hon. Det som jag blev, var rädd, jag blev vettskrämd, och än i dag kan folk skrämma mig om de beter sig på detta sättet. Det var omöjligt för en liten flicka att förstå
vad hon var med om, men med åren har jag förstått, och för att förstå har jag måtte uthärda skräcken med. En annan drag med sjukdomen till mor var de tvära skiftningarna. Hon kunde vara fullständig
alldaglig, men plötsligt hade det vänd och från ett alldaglig blick, var det plötsligt ett ansikte fullt av hat hon vände mot mig. Att jag blev väldig rädd? Så klart, det är nog bara den inerta maskrosen som inte
blir det. Och för att gå vidare, måtte jag stänga dörren till detta, som blev till skrämmande minnen. Vidare i livet kan jag häller inte leva vidare på sängkanten i minernas värld, jag kan häller inte
längre glömma dem, men nu får detta bli bara en erfarenhet jag bär med mig vidare. Det är ingen godnattasaga precis, och jag fick aldrig höra några godnattasagor häller,
de som skall lugna skrämda barn.