få ett avslut. Det var min moster och bägge mostrar som sa till mig att det var fel på min mor och inte på mig, det ledde till en djup vänskap med mostern som dog 2013, hon var den förste inom familjen som bekräftade
mig på det sätt jag behövde. Och hon var alltid sten ärlig. Hon frågade mig vad det var för fel på min mor, ja att det var det visste jag, men det hade aldrig blivit sagt till mig, det ledde till att jag började söka
efter svar och jag hade noll koll, det ledde vidare in i en anhörigförening och senare in i en utbildning. Jag har en akkileshäl och därför har jag stått svagt, när jag blir riktig skrämd kan jag gå in i en skräck
som är större än mig själv. Det jag lärde då jag fick låna Kristinas rom var att det behövs inte mera, jag behöver inte sänka eller dränka någon, jag behöver bara normalitet. Men är det
svårt då? Eller hur svårt kan det va? Är en naturlig fråga. Ja för en som inte fick utrycka behov, är detta svårt. En annan sak är att folk letar fel hos mig, JAG kan inte vara kompetent häller med den
där ballasten. Ja visst är jag komptent, jag tog hand om mor på efter bästa förmåga, ingen annan orkar mera av henne än 10 minuter, utan att fara illa, när hon är i fel hörn. Så back off, visst är
jag kompetent. Det finns låghet både här och där. Jag har tagit långa kliv de senaste åren, och behöver få komma hem efter flera års av landflyktighet och inte leva mitt liv på en blogg, det känns
faktisk alldeles fel. Jag har satt nye gränser, och har inte haft kontakt med mor sedan hon gick i gång nu sist, och där hon tror hon kan köra hur lågt som helst. Till mors försvar så ÄR det en sjukdom, och hon har
även en potential inom sig. Jag behöver få komma hem där jag får vara, och inte driva min resa på en blogg, utan koll.
Det är bara så att ganska enkelt att alla behöver få känna sig hemma,
till eftertanke i denna tid då många söker nya hem. Utan förankring blir en bara en främmande.
Och VAR det slutet på bloggande? Jag hoppas verkligen det.