även en sorti

Min klassvännina var med i indremissionen, väl hennes föräldrar var, och på den vägen kom jag in i en värld, som absolut kan kallas en sekt. Inget av det jag såg i mitt eget hem stämde med det de sa, och precis det samma såg jag i sekten. Jesus hade ljust krullit hår, hur dum går det att bli, tänkte jag som liten, vet de inte var han kom ifrån? Där hade de inte ljust hår och blåa ögon. Jag hörde på allt det konstiga de sa, men det var alldeles inte trovärdigt. Det som gjorde att jag fortsatte i deras torsdagsklub, var pysslandet, det var MIN stora hobby, pysslandet, rita, virka, göra saker, jag simpelthen var en pysslare. Så fick jag ta allt de sa med på köpet. Oärlighet var det som präglade min barndom, vuxna som berättade historier utan trovärde.

Inget ungefär stämde med det jag såg. Och min erfarenhet blev att det går inte att lita på det de säger.

Det går att säga att det är bra att det finns böcker, där någon berättar lite alternativa historier.

Far var målman, nej han sparkede inte fotboll, han var en riktig målman, han slogs för nynorsk, eller norsk, som han sa. Nynorsk, är ett av två obligatoriska skriftspråk i Norge, och sen har vi samiska. Han var ju en nerd, han höll på på detaljnivå och en gang fick han mig till att gå på Akademibokhandeln i Sverige och fråga efter en bok av T....? en bok de aldrig hade hörd om varken före eller senare. Målsaken gick min far til huvudet, det kunde inte heta pilgrimsleden i Norge, det var främmandeord ifrån Sverige! Så igenom mycken brev och saksgång fick han till slut igenom att i mittnorge heter det pilgrimsleia, med diftong. Och de gick leia och med tape klistrade de över leden, så nå får man gå pilgrimsleia, till Nidaros. Ja det finns mÅnga väderkvarner. Jag har ju hållit avstånd till kristligheten, då himmel och helvete lät tokigt i mina öron som barn. Och jag utbasunerade att jag kände solidaritet med de som skulle till helvetet, då jag blev lite större slutade jag att tro på himmel och helvete, och hade löst samtliga frågor på det personliga planet. Det är konstig hur allting kommer i kapp en, för i dag är det kyrkan som förespråker snällhet, ja bortsett från några okristliga kristliga då. Och igen har jag börjat gå pilgrimsvandringar på pilgrimsleden. Första distansen marcuskyrkan - tyresö, just i Sverige, då har jag igen kommit in i en sammanhang, i kyrklig regi. Pilgrimvandringen mot den helage Olof, eller Olav den hellige, ender i Trondheim, Nidaros, och kanske en dag vandrar jag sista sträckan av Pilgrimsleia, ja, på gjengrodde stigar.