även en sorti

Jag växte upp i en familj, där stupstockar var vardag, och att gav du lillfingret så tog de hela handen, som gillade att skrämmas och som saknade empati. Och jag fortsatte livet som detta var en sanning om mänskligheten. Unde de 10 åren av Insomnia, blev jag lämnat alldeles själv, precis som i barndommen, medan kraven på dagarna, var precis som i barndommen, större än mina förmågor. Jag hade läst om en hel familj, där de saknade genetisk förmåga att sova och alla dog mellan 20 och 30 år gamla, och jag var övertygat om att det kom till att bli mitt öde med. Då poststressreaktionerna kom efter 10 år med insomnia, var det även befriande, förr att det fanns med ett utvidgat känsloreportoar, den välsignade illskan som ingen gillar, men som är en urkraft. Problemet var att ingen gillar den, men även andra erfarenheter var var viktiga. Med 8 år av insomnia, fick jag komma till ett sömnlaboratorium för testar. Natten på sömnlaboriatorirt sov jag för första gång på årevis trygt som ett barn, det var första gånden i hela mitt liv som jag hadde någon där på natten, de pysslade om mig och var närvarande, de blev inte klokare efter, men jag blev, det jag behövde och som jag aldrig hade fått var trygghet. Dr. Phil har rätt i att lösningen på stora problem kan vara enkel. Långsamt har jag förstått att i nära relationer kan jag inte ha stupstockar, folk som leker tysta-lekar, som ger lillfingret men tar hela handen, och som gillar att skrämmas. Jag är ju inte en person som gör så mot andra, så visst måste de finnas. Och med det har jag börjat möta dessa folken, och långsamt sker ett byte av folk och relationer. Nu blev inte Rom bygd på en dag, och gud ske lov för det, tänk på den dåliga kvalitén av Rom då. Långsamt måste jag få tilliten tillbaka till mig själv, jag dog inte av sömnlösheten, blev bara ännu mera sliten. Jag kan dö av en taksten i morgon eller av klimatändringar om 10 år, men därimellan har jag mitt eget liv att vårda, fylla det med de rätta folken, trygghet, förutsägbarhet i vardagen, och skämt; förr har en nu levd ett liv som mitt, så blir det rätt mycket som ser roligt ut, på distans.

en skulle tro med att ett kunskapsamälle på detaljnivå, så finns det en excellent vård, nej gosh! det är värsta spökhuset, stupstockar och stuprör, stollar och tokar, folk som är så överutbildade, till det övermänskliga, att de inte vet hur en människa ser ut, förakt, härskarestrategier, olämplig humor, de stoppar i folk preparat det aldrig går att lära namnet på, och de verkar vara bakfulla när de tillfällig öppnar den gröna boken, på en tillfällig sida och pekar tillfällig på ett namn, de verkar hata sitt jobb och de äckliga folken, de är alltför fina till att umgås. De vill inte umgås lågkasten häller, och för några måste det vara en hobby och se hur manga olika medel, de kan stoppa i någon innan de dör. Dr Mengele finns inte längre? Akta sig, i dag kan han se normal ut, ha fina kläder och många publikationer, men se det är bara en ferniss, för bakom fernissen finns en kombo av mengele, dr jekyll, frankenstein och fanden i en och samma grå kostym. Jag rekommenderar INGEN att söka vård i dag, du möjligen hade lite grann problem innan!

Efteråt kan det vara problematisk att komma sig igen, efter vandringen i spøkhuset.