även en sorti

De som alla tog för givet, inte gav pängar till, och som liksom bara var och var och hängde i tak och väggar, och som de inte skrev om i tidningen annat än när de tyckte de var för mycket av negativt, är under hot. Jag är för känslig, jag måste skaffa 100 000 nya coping strategier. Tar de Greenpeace så tar de allt. De har tagit framtiden, alla de som inte skrev om vilken insats Greenpeace gjorde, de passiva,de fega, de okunniga, de självbelåtne, de som lever på oljan och i skyldighet till den, de som gillar statusen som följer med, att köra stora dyra bilar, alldeles i onödan. De som inte bryr sig, de som bryr sig om makt och pängar, som gillar status kvinnor snort och lort. Ja de som inte ser värdet i annat än det de kunne roffa åt sig på kort tid, trumpianarna, som p.g.a. ett ekonomikst vanföreställning, fick härja fritt fram, som psykopater som kommer till makten med medel som är gratisa, våld, terror och slaveri. Politiker som gynnade sig på med vinden de gav, som surfade på vågorna efter tsunamin de kapar när de tar bort vegetationen, som tog världen och nu ligger Greenpeace och vi andra tunt till, jag såg även Greenpeace närmest som en självgående klubb, men inget är självgående, utan stöd försvinner de som jobbar för andra i syftet att göra skillnad, de som är hjätar fast media skriver om de som inte är det på riktigt. jag måste på rehab, jag är förlamad, jag måste göra någonting. Går det att starta en massmobilisering, via nätet, hur gör en det fort, Greenpeace har ju redan försökt, det är så galet att vi alla har köpt saker från dem som nu slår benen under oss. På teven skrapar de lotter och folk skall resa till Syden för dem, med flyg, det är ett kollektivt kedja av skadeverkan, och den verkar vara cyklisk som en pest, för varje som vinner pängar så dödar vi parallelet vår eget förmåga till framtidiga liv. jag kanske blir varig deprimerat eller demens och skattar av det, för då förstår inte jag häller längre vad som händer. Men ännu försötår jag, jag får skänka pängar till Greenpeace, i alla fall så pass att jag  har lite bättre samvete. jag är häller inte perfekt, jag kunde säkrt gjort ännu mera, stått ensam och vrålat. Strunat i vad folk menade om mig, skammen, uteslutande, jag kunde vrålat för jorden och tagit alla konsekvenser. Men i hjärnan snurrar det runt, vad kan jag göra? Det minste man kan göra, är det mästa man kan göra, jag har glömt hur det låter? Jag har en kusin, som jobbar i media, nu får jag ta ansvar för att jag inte har kontkat med henne, annars så skulle jag frågat på knän om att ta upp saken för det är för sent.  De som tror på gratis spådom, och är jättedumma och ointelligenta. Spådamor och spådommar, är vekligen det sista jorden behöver, jag kan ge den i fall någon behöver. För tar de Greenpeace så var det försent.

Jag har en stolthet, det kanke blir den som blir droppen, som förstörde jorden. 

Var sol, lövsprätt, och flaggan vajande i vinden, inte varje dag på balkongen, en dag, vajande i vinden, till topps, i bakgrunnen vite toppar, vår familj drog ut i naturen 17 mai, det var majoritetsbeslut, två män emot mor, jag räknades Inte.

Sedan skulle 17 mai bli mostern och min dag i Oslo, jag i skrynklig klänning efter resan, hon var lite stiligare. Vi åt var sin glass och drack kaffe, allt annat var för mycket. Gikk neröver Bogstadvägen och såg på folk i fina bunader, och en gång var vi under balkongen på slottet, och såg kungafamiljen på distans. Den allra sista gånden orkAde hon inte riktig, och vi gick åt det andra hållet. Ja kommer till att minnas 17 mai för vårt värdiga firande av dagen, för alla de gångarna mostern väntade på mig på Oslo S, i alpmössa i ylle och yllekåpan, som en väntande engel. Jag måste putsa mina ekkoskor som jag fick av henne för ca 10 år sedan, då de hade blivit för småa för henne, och uppföra mig bra, så att inte kaktusen jag ärvde efter henne ramlar ner, och hon säger till om att aldrig glömma att vara en medmänniska.

I morgon är det 17 mai, nationaldag, men främst mosters minnodag. De sista åren innan hon dog hade vi etablerat en tradition med att fira dagen i Oslo tillsammans, ingen av oss gillade att gå i bunad, det fanns många gemensamma och paralleller i våra liv. Jag saknar moster djupt och hon var den i mitt liv som fick ett högre värde som människa, hon var den enda i slekten som såg mig och med få och enkla ord, gjorde den store skillnaden.