även en sorti

och andra rövare-historier. Om en berättar en jag-histora, måste den ligga nära sanningen, annars blir det till ett falskt jag, eller exemplet om Münchaussen, i dag ett syndrom, men han var en man, bekant för att ljuga eller berätta de otroligsta historier om vad han hade varit med om. Faran i att berätta om sig själv, är att vilja framstå i ett gott ljus. Inom psykologin har det skrivits att en kvart av ens personlighet är synlig för sig själv och andra, en kvart är synlig för andra men inte sig själv, en kvart är synlig för sig själv men inte för andra, och en kvart är osynlig för sig själv och andra, dvs en omedvetenhet om vem än är. Det är något väldig bra med att vara nära sina barn eller andra barn, de säger som det är, rakt fram. Om mig har jag fått höra att jag liknar lille Sniff, den räddaste samt fegaste av alla i Mumidalen, och ...se det har jag glömt just nu, och jag har fått abdisera från titeln världens bästa mamma, jag är hyfsat för ordinär. Jag har fått höra orden skrythals som barn, och har nog forstsatt förmågan, och jag har fått höra att jag är väldig ordentlig, snäll, rolig, rörig, långsam, har dåligt självförtroende, och mindre eller mera flatterende saker. Det är väldig lätt att bli en trump, där fokus är kring den egna navelen, och den kan vara värd ett studie den med, men det kallas även självupptagenhet. På något sätt måste en tillåta sig att bara vara, utan att skulle vara en super-människa, och börja att se sig omkring. Det finns så många människor och alla har sin oberättade historia, och någon har haft liv nära Münchausen sitt, och det är sanning. Historien om hundreåringen är en rövare-historia, men många människor, i dag är många på flykt, har en historia att berätta som ville fått den mest inerta att reagera med häpnad, i det är det dags att öppna upp för att inte underskatta någon människa.

ja jag hade bestämt att detta inte skulle bli min jag-historia, poängen blev att lämna den på en anonym blogg, det är otroligt många som drabbas hårt världen över, det ligger i den mänskliga naturen, och ofta känner sig förövrar sig mera som offer, då någon orätt ligger i grunden för att göra orätt, det är som med allt annat cirkulärt. Men med historier exempel och vänlighet minskar och omskapar en det till medel och styrkor, möjligheter och gör om det till allas historier, till gemensamma historier, om hur det att vara en människa. Och sen behöver vi nya historier om natur och hav och berg, fjäll fjord och floder, inte som soptunnor, för mänskligt avfall, men tar tillbaka den gamla respekt för den majestetiska naturen, och dess små och stora berättelser, deras magnifika ljud, dofter, variationer och okränklighet. Det är precis med natur som med människa, du trackar aldrig över gränsen, för det er det som gör en människa till ett problem.