även en sorti

kan inte mätas i IQ, eller det är ett dåligt mått, all onyttig och skadlig innovation, alla plattformar, all forskning på evigt liv på en sjuk planet, och fantasin om att resa till mars, alla som vill hinna tjäna mest möjligt pängar, innan de tar slut på planeten. Vad spelar det för roll om det beror på, eller inte? Medan isen töar runt fröbanken på Svalbard, investerar de miljarder på bevarande och borrar parallellt i Barentshavet. Det går inte an att bli mera ointelligent. Intelligens måste vara att se realiteterna i ögonen. Det är i grunden ganska enkelt. Det är nog bara att kolla runt sig själv. Alla dessa som skall bli jätterika i dag? Det är dr. Strangelove som är idealet i dag, och mera ointelligent går det inte att bli. Tjäna pengar på att döda jorden. Kom igen då det är så ointelligent att det är pinsamt. De borde gömma sig. I alla kulturer finns det några få som är intelligenta, i vår kultur är det lika sällsynt som noshörningen. Men om en lyssnar finns det intelligens, som i visan ovanför.

Går det att göra ett realistisk happy ending, jag-historia? Väl vi kan försöka. Jag har redan tagit tag i mitt liv och fått alla relationer som inte fungerade på avstånd, men vad vill jag? Livet går inte att designa, sjukdom och död är lika naturlig som något annat. Men vad vill jag? Jag har ju redan mitt goda humör, jag är redan med i miljösammanhang som är givande och har jag tur, får jag diplom denna sommaren. Vad fattas? Jag har familj och en äger ingen, så vad önskar jag? Jag har förmåga att gå i den riktning jag vill, har vilja, handlingsförmåga och ok hälsa? Men vad vill jag? Ja det är svårt att få en happy ending, när målet är så suddig, vart vill jag vad vill jag och vad behöver jag?  jag kanske får annamma att livet blir till medan jag går, långsamt blir allting till och ting tar tid, faran är att jag går miste om livet med den framförhållning.

Om det skall bli en happy ending måste jag sätta fart!

jag har en förmåga att koka soppa på en spikare, simma mot strömmen ett tag, och förvandla vatten till saft, jag måste sluta sitta här och öda min och andras tid! Promise? Nej! 

blogg eller hemsida. Är det den ultimata jag-identitet. Är det här jag ska leva mitt liv? Under decennier var jag bara introvert, om en blir vättskrämd, så blir en lättskrämd, och tystnad är ett försvar. Det är inte SÅ lätt att uppfånga introvertheten, jag är en bra lyssnare. Under många år trodde jag att jag var unik i att jag bar på en historia, lite för tung till att folk orkar ta emot, i dag vet jag att alla drar runt med sitt, och att det är en lag om att inte prata om tunga saker. Hur har detta format mig och vem är jag egentligen bortom alla copingstrategierna mina. Jag tror att vid att undvika möten med det tunga, med folks nederlag och tillkortakommanden får vi många sd-röstande folk, eller folk i gängmiljön eller folk i utanförlandet. Hela skolsystemet är ett stuprör och kraven är så höga att der är som en inbjudan till sd, gäng och misbruk. Även i akademiska miljö är det mycken förakt för dem utan master och utan intellektuell kapasitet. Att möta någon är det få som kan. I dag kan jag prata och nej jag vill inte vara en hemsida, jag vill häller inte vara en boktitel eller sitta i platt-teven. Jag har inte något exponeringsbehov, men jag vill allikaväl höras, jag har något jag vill ha sagt. Fjesing är ett lite löjlig namn på en fisk, en riktig anonym en som lever i djuphaven, ingen vet någonting om den, men ytlig är den inte. Djup och yta, alla har behov för bekräftelse på den de är längst inne, inte på selfien, men det är där vi bekräftar varandra eller förkastar varandra. Då jag skrev mitt senaste inlägg på ytligboken var det så långt från retorisk, att jag risikerade ett fördömande. Mina erfarenheter ligger i gränslandet av uteslutande, och i och med det, vill jag inte utesluta och fördöma dem som inte passerar stupstockarna och ramlar innan de kommer i mål. Om jag har en mission i livet så är det att möta den enskilde där den är, inte när den för doktorgraden, men när den stuper före målsnöret och misslyckas i livet, de behöver inte sd eller kriminell omsorg, de behöver bara att någon säger att det är fullständig normalt och ok att inte klara att passera alla hinder och barriärer, jag hade behövt det och jag behöver det fortsatt, att möta människor utan fasader av olika statusmarkörer, som inte värderar men som möter en som en människa med all den rikedom som finns bakom stora ord och gestikulerande. I möte med andra blir en till, och utan blir man till ingen i ingenmansland och där står allt från sd, jehovas, gängen, langare och kriminella och hallickar klar till att rekrytera, alla dem du inte orkar på att möta.