även en sorti

jag har aldrig kunna fördra tristesse, särskilt inte egen, jag måste få den bort. Det har nog alltid varit en copingstrategi. Skämt tar bort allvar, det gör även att prata bort det, byta fokus och det har jag lätt för, stoppa in illusioner, ja visst, och idealism och vad nu som finns tillgängligt. Jag har använd dem alla. Jag dränkte min tillvaro i rött, det var i 10-årsåldern, rommet, kläderna, skolsaker, cykel ja allt jag hade var rött, och säkert ett sätt att få bort tristessen runt omkring. Jag trodde nog till slut att alla hjältar var normen, och inte undantagen. I dag förstår jag att Robin Hood, en fiktiv figur, faktisk var fridlyst och att alla ville döda honom, i min värld blev dessa normen, och jag fattade nog inte riktig varför dessa skulle bort, när de var snälla, som jag såg dem. Kusinen, bästa kompisen, var en seglivad illusion, det är otrolig hur det går att göra det lite snyggare och tro på det, tristesse kommer jag aldrig att gilla, den är bara grå och tråkig och ful och obekväm. Ja den är reell, men där finns inget liv eller livgivande källa, det är inget ställe att bo och överleva, och jag tänker fortfarande inte stanna kvar där. Om jag skal sluta skriva så måste första sidan se trevlig ut. Inte kommer den ut i grå utgåva häller, det är inget för mig. Ändå måste jag vara ärlig med den, innan jag lämnar, det kan vara andra som går min väg. Hur gör en när ens ideal, är undantagen, det är fakta att de är, empatilöshet, girighet, själviskhet är vanligare och är säkert bra för dem som gillar det och dem. Det finns säkert inte bara en mall för vad som är ok. Men för mig blir det för många egosar, och att tracka runt i en storstad är riktig dränerande. Att naturen försvinner runt omkring en, att trampar och trympar regerar världen, men en måste ju inte behöva se och lyssna på det varje dag, det går att se mindre på nyheter, tidningar och internet, och att välja in, inte illusioner, men kvalité i relationer, i vad en väljer lyssna och se och höra på, det brukar kallas lungor, och de behöver inte vara verklighetsfjärna, men däremot livgivande och hållbara, resilienta och de kan även vara divesterade; låta det ske!!

Jag har mycket att vara tacksam för, och så klart hade jag inte sörjat min kusin om hon inte hade haft ett jättestort värde i mitt liv. Utan henne i barndom och ungdom hade det varit rätt innehållslöst. Det att vi genom lek och allvar, och var så lika i förmågor och intressen, att vi gjorde så mycket roligt tillsammans, är av varigt värde.

Även att bilda familj, få barn, som var en barndoms högsta önskan, hus hage och häck, vi har dessutom haft alla potentiella husdjur och två katter och två hundar, hundarna jag önskade mig hela barndommen, jag fick uppleva resor till sydhavsöar och fjärna Östen, jag som reste via böckerna i barndomen, fick uppleva det i verkligheten.

Jag har haft många goda vänskap, som har berikat mitt liv otroligt mycket, vissa passerade och vissa kom för att stanna. Jag har i möten med folk funnit rätt väg genom livet, och alla av dessa vänner har ett långt större perspektiv än ytan.

Jag känner inte tacksamhet för min ursprungsfamilj, de senaste åren illusionslöshet har varit grym, och bakom varje tullbock, brukar det finnas djupa djup. De borde inte haft barn, och jag hade föredragit att inte ha blivit fött, framför att ha så urusel familj. Jag tycker inte livet är så fantastiskt koncept, att tvinga födas och tvingas dö, är inte så attraktivt. Men även det att jag vidare har valt, folk som inte älskar mig, som precis som min ursprungsfsmilj, har låtit mig användas till grovarbetet långt över mina förmågor, medan de själva har dragit fördelar av det, är inte så roligt. Att jag har försökt på bästa sätt att förbättra livet hela vägen, och inte har haft självskadebeteende eller har skadat mig själv eller andra, men att de jag har vänd mig till, har flera haft samma defekter som min ursprungsfsmilj, känns inte alls bra. Att ha levat ett liv utan att ha varit älskad, när jag själv har förmågan att älska, känns häller inte alls bra. Om jag skulle ha tagit betalat för övertidsarbete, smutstillägg, och för att de lämnade räkningen till mig för att leva sina ansvarslösa liv, vore jag jätterik, att inte betala för det, är SÅ långt från ok, som det går att komma. Det ville jag aldrig kunne ha gjort själv, och har jag gjort det, så vill jag självklart be om ursäkt och göra upp för mig. Att låta någon annan betala räkningen för unlåtelessynder, som billig eller gratis arbetskraft, för ansvarslöshet, vårdelöshet, omdömeslöshet, skräck och gru, grymheter, latskap, lättja, är plundring; och att någon betalar för kärläkslöshet, arbetsnarkomani och andra manier, orkeslöshet, våld, och av avsaknad av vilja till jämställdhet och strunt-i-andra beteenden, borde ligga öppet för alla.

Som tur fanns Johns texter, där jag förstod att jag inte var alldeles själv i att känna det jag kände. Och att jag inte var ensam om att uppleva det jag levde. Det finns inga likheter annars mellan mig och han, han levde utagerande och för öppen scen, det är inte det livet jag har levt. Jag har varit anonym, tagit stort ansvar, och varit pliktrogen och försökt få ordning på kaoset mina föräldrar lämnade efter sig.

Om jag inte har klarat det, så är det ett tillkortakommande.