även en sorti

jäkla d-dag. Jag har typ inga mästringsstrategier för d-dagar. Som barn lärde jag inte gå förän jag var 1,5 år, det var inte för att jag var långsam, jag var tidig, men för att det blev satt krokben, eller rättare sagt, jag blev puffat om kull när jag försökte resa mig. Men en familj som motsats av stöd, försökte förstöra allt av framsteg och ersätte stöd med krokben, villkorslöst, är det faktiskt ett svagt punkt. I dag kom krokbenen fram som vore det på beställning. På grund av olika anledningar fick jag inte mitt diplom ännu på utbildningen, i dag kom retoriken, med underkänd från yppersteprästen, och några jäklar hade sågat ned oxalen, en 5 meter vacker oxal med fåglar som åt av bären, och trädet gav skugga här på den stekande solsidan; jag är trasig. Mor och bror leker tystaleken, de gillar inte mina senaste mail, och mann brann, skickar pängakrav, fast jag är den utan. Fankern, jag får nu dra lärdom och inte involvera mig med någon av dem mera, aldrig! Aldrig om jag vill se dem mera någonsin, och oxalen ligger trasig på trottoaren, de har sågat ner henne utan finkänslighet. Det att ha svaga punkter som jag har, är jag van med att jag får dölja, annars blir det bara värre, sämre, och sämst. Jag borde hänga dem alla upp i flaggstången bakom den borttagna trädet, asal på norska, och där borde jäklarna hänga till spott och spö, i stället har de blivit till en seg klump i magen av illamående, de ligger och gärar där länge och sent i kväll, får jag ligga och kräkas. Så är det med rättvisan, den finns inte egentligen, och efter detta kommer jag vara höjdrädd i lägenheten, för utan asalen, känns det som ett fritt fall.

Jag har fått tillbaka retroiska analysen/kritken rättad av självaste gurun Hellspong, Underkänd. Det är inte alla som har fått den underkänd av en guru. Det är ju en merit, för så vidt utan värde.

Det har varit det motigaste åren i mitt liv, det att återskapa det livet som blev borta i barndom och ungdom borde ju premieras, men det är inte så livet fungerar. Det är som att ta sig in i pentagon eller vita huset, eller där den dyraste diamanten uppbevaras, typ som Wallace and Gromit, typ, och stupstockarna och stuprören maximeras när de behövs där som minst.

Jag är van med att hantera motgång i det tysta. 

Jag har varit väldig dålig på att marknadsföra mina nederlag, ett stumt bärande och det blev allt tyngre att bära med åren. 

Ok jag har misslyckas igen, snälla nån, är det någon som vill visa lite nåd, mitt namn betyder nåd, men det betyder väl inte att jag skall falla i onåd. 

Eller är det egentligen det det betyder?

Om jag skriver mera om mig själv, kommer jag till att enda upp som en karikatyr, en Dixensfigur, en karikatyr av en karikatyr, detta måste få ett slut. Har det landat i en typ av beroende? Jag kan inte enda mitt liv här. Jag måste ut och i väg bort från här. Möjligen är jag den första som är kompatibel med en dator, det är riktig skamligt för en som hävdar sig vara något mera. Jag är inget utan bloggen och den är inget utan mig, jag har blivit till digitala koder och de blir snart mig. Hjälp!