även en sorti

google och jag har en bra deal, de skickar skräpreklam på min sida, då de inte tycker jag är snäll nog. Nu är jag extremt snäll, och väldig tacksam över att jag får nästan skriva vad jag vill, bara jag äter kakor, jag är glad över friheten vi fortfarande har, och över att kunne springa och cykla medan vinden ruskar i håret och över att inte måste gå på högklackade skor, och över att släppa gå med damväska i skind, eller fake skind. Ja vi är bortskämda och tar friheten för given. 

Nu vill inte miljöorganisationer ha underskrifter mera, de behöver pängar, det är alltid så när en kämpar mot goliat med pengarna. De skriver att det snackas om mig, men självklart är det inte riktig så, mera att en känner sig viktig och behövs. Det är såklart så att jag kan inte bestämma vad google använder sina pängar till och det är nog så att jag inte riktig har insikt i deras affärer. Och andelar, och att jag inte riktig kommer i håg vem som driver krom och safari eller vem som äter äpplen eller vem som säger yahoo och vem som är snälla och vem som är dumma. Får jag ordentlig reklam nu?

Om vi går utifrån att alla människor har sin plats och sin funktion. Alla kan inte vara snälla, i bland behövs de orädda utan skruplar. Det var ett statement. Men om du hamnar på fel ställe, kan förmågorna vara totalförstörande, historien är fulla av sådant. Eller snäll på fel stället, då går du ur historien som idioten. Det är som ett pussel om alla ska passa in, vi är väldig många pusselbitar. De som vi är rädda för är de som inte vatten är en mänsklig rättighet, men dessa har många pängar, och vad är deras funktion i gigantpusslet, hur känns det att säga så? Vi är nog väl många för pusselbitar, när krubban är tom bits hesterna. Alla delar inte med sig, hade det varit bättre om pusselbitarna gjorde det? Ja men vi gillar de dominanta? Vi selekterar på dem som inte delar med sig. Vi söker accept via status, alla gör det, de som säger fel, går fel, äter fel mat och gillar fel musik, vill vi inte ha, vi vill ha någon vi ser upp till. Någon lite smartare fräckare vågigare tuffare rikare. Strebare är vi det alla? Vi strebar uppåt, hierarki där inte den tystaste sitter på toppen, ja om det då inte är en tyst strateg, pussel är ju platta, allt jag skriver faller i sär, pusslet  blir till historien om bönestängeln som växte in i himlen. Men alla vet att ingen ting kan växa in i himlen. Vi är inte pussel och idén om pusselbitarna faller sönder. 

Summa summarum blev detta bara bortkastade ord, som en idiot, utan makt och medel, medan just nu faller det avgörande ord om vår framtid i slutna rum. Jag får vara glad jag inte sitter där, fel ord i fel tid, kan avgöra våras alla öden. Det gäller att tänka sig före, för efter är för sent att tänka före, eller hur?

Hela mitt liv har jag försökt bygga upp ett försvar mot alla eventualiteter, men jag saknar försvar emot snällhet. Nu har jag börja möt folk som är för snälla, för varma och de ställer inga orimliga krav. Det är fruktansvärd, jag har inget att värja mig med. Jag försöker och försöker ta mig samman, och sen finns det liksom inget att ställa upp emot snällheten, den hotar hela min mur av skydd som skämt, en neutral fasad, av kvicka svar, lugn och egenkontroll. Jag klarar inte av mera snällhet, då faller muren och vad sker då? Jag kanske dör av snällheten, det finns ingen stans att gömma sig och ingenting att värja sig med.

Jag sitter och är rädd för snällheten, jag kanske dör när muren faller.

Vem är an egentlignen om man fick växa upp obehindrad av andras vilja? Ja lite vet jag, jag har min fars inlyssnande och hans överdrivna respekt för andra levande varelser, jag hade en självklarhet, ett övermod och från min mors sida en väldig social förmåga.

Om min mor inte hade insjuknat då jag var fyra och lämnade ett krater, som efter ett bombnedslag, och alla i chock, och sedan alla åren i tröstlösa träsket. Och att sätta mig i ett läge där jag fick ansvara för min mors överlevnad, och skulle hantera min brors ocd, i hela uppväxten. Det var långt över överkurs, och det lämnade efter sig en skräck och sorts moment 22 tillvaro. 

Jag sitter och läser kurslitteraturen, de hade den inte på svenska så då läser jag den på engelska, jag märker inte skillnaden längre. Den handlar om 6 olika ångesttillstånd, jag har dem alla lika så gott. För det jag fick med mig som barn, var att allting hang på mig, det var mitt ansvar om något gick snätt, det är mig jordens överlevnad hänger på. Självklart förstår jag att jag inte har SÅ stor betydelse, men så var det det med droppen då, som får bägeren att rinna över. Att vara droppen som inte skall reslultera i för mycket eller för lite, i fall det inte måste rinna över. Att vara Droppen för lite eller för mycket. Droppen för mycket eller för lite i havet, som kan hindra eller framkalla tsunamin.

Ärlig det är överkurs, alla människor är ju droppar. Men inte alla vet det? Att få ett ansvar som är så fruktansvärd för stort, och som jag faktisk inte är intelligent nog att förstå är för stort. Jag lever i kronisk beredskap, för att det skall rinna över. Jag lever i kronisk beredskap för att de inte skall förstöra jorden, medan andra har makten och medlen så är och förblir jag droppen.

Ja droppen för litet eller för mycket.