av en försvunnen tid. Jag försöker rekonstruera mitt liv, det försvann i all stress för överlevnad. Jag vet inte i dag vem jag var, det finns några fraser kvar om att jag var stark, att jag alltid var glad, att det
var fart på mig, men sedan blir jag liksom bara borta, det finns knappt foton eller några att fråga. Jag vet inte vem jag var, men jag minns det jag hörde folk säga, min mormors berättelser om tomtar, om sin familj, sin barndom,
och hennes historiar, hon lagade äventyr, och hennes rädlsor från allt från blixt, vildkattor, pedofiler, auktoriteter, skrock och skräck och gru, det jag vet när jag bläddrar i mina gamla sångböcker som är
sönderbläddrade är en stor interesse i musik texter rytmer och rimm, jag ritade dessutom och lagade världar och familjer och historier om mig och framtiden, jag gjorde ansikten som en kan vända upp och ner, och upp och ner var det
även ett ansikte, jag gjorde korsord själv och gillade att göra. Sedan tog läsande över, vi hade Norsk barneblad, som var det enda nynorska tidskriften för barn, den var fantastisk, med ritade historier om greven av monte christo,
de hade nya och gamla klassiker, och där började jag resan mot det som blev jag, jag läste den sista mohikaner, ivanhoe, och där barnebladet slutade fortsattte jag i min fars enorma boksamling. Sedan jag har tendenser till nerdande, dvs
att jag verkligen går in i det jag håller på med lite 100 % kan en säga. I famlijen tröstlösa träsket, fortsatte jag men allting blev själv, en introvert uppptäcksresande, jag ville bli balettdansare, ha hund
och rida, detta staratade före 10 år, då jag var runt 10 startade gud-testet, om jag skulle tro så måste det bevisas med att lampan föll ned, jag gav nog gud minst ett halvår, minst. Jag läst de norska folkäventyren,
de nordnorska och Æsops fabler, men inte 1001 natt. Mitt intresse för barn tog sig form av att samla på babybilden av norksa nyfödda prinsessan, intressset för kungliga är fortafarnade en hobby. Och sedan veckotidningen Hjemmet,
den som räknades som det mest antiintellektuella av alla sysslar, sedan 10 års ålder har jag läst den i alla år, jag behöver inte vara intellektuell, och där har jag fått min almänbildning. Jag ville bli hjärnkirurg
då jag var 10, jag måtte bevisa att det inte var ärftlig att min mor alltid låg sjuk i sängen. Miljö-politik- samhälle- jamställdhets-frågan eller intresset startade ungefär då. jag sa nej till eu
då jag var 10-12 ungefär. Interesset för mänsklig ondska staratade med Anne Frank, och interessset för psykologi stardade med, a rosegarden, och med genom orden av marie cardinal. Och min far hade nästan alla böcker om borgarättsrörelsen
i usa. Men det som blev hovudfokus var Agatha Christies mord, jag läste lika gott alla böckerna jag kunde hitta på bibblan vid 13-års ålder. Sedan belv det Beatles, från 14 år, och då en djuptgående interesse
för allting med dem. De värsta åren, då mina föräldrar flyttade till hotel calefornia, var skräckeliga, jag hade börja få problem med egen överlevnad, och i de åren höll jag på med att kolla
under sängen och i skåpen efter monster, jag var väldig mörkrädd, och bodde i källaren i det stora huset, eller undervåningen. jag började underprestetera, men fortsatte läsa, virka och rita, en genuin pliktrogenhet
in absurdum, jag lagade alla julpresenter själv, och jag skrev min uppsats i avslutande år i gymnaiset, om de svartas kamp för frihet i usa, baserat på howard fast sin bok de rider om natten, dont kill a mocking bird, angelas davis bok
och corettas kings bok. jag hade fått fokus på orättvisor, och detta blev hovedfokus, även som ung student, då jag gick i tåg mot utbyggingen av altaävlen, oljan och liknande. Samtidig som jag hade förlorat mig själv
på vägen. Men jag lästa alla böcker av Alistair macLean och Bagley som jag hittade. Sedan var det kemi och höjskole i danmanrk, biologi i bergen, men allt jag tog i blev till sten. sedan började jag hitta tillbaka till mitt jag,
då blev det man och dotter, och jag till slut krälade för att hålla huvuvdet över vattnet, och för att familjen inte skulle sjunka. Sedan flyttade vi till sverige, ovetande om lyckan över att det blev en dotter till, men
efter blev kampen ännu hårdare, i okänd land med andra reglar språk vanor och koder, för att inte drunkna och ständig hålla allting uppe i ordning i skick och i reda och hela och rena och plikterna med att två gånger
i året besöka familjerna, trots att min mor alltid blev lika sjuk när hon såg mig, sedan den långa vandringen de senaste åren för att få tillbaka mitt eget liv. I all försök på överlevnad, så
påminde och påminner det om kampen mot undertrycking, mot utnyttjande, för lika värde och för jämställdhet, och emot rätten att förstöra för andra levande varelser, att plundra naturen, för egen
vinning. Jag var utåtriktad men blev en introverter, och nu blir jag till med att dela med mig av detta, då jag är så social egentligen. Jag börjar mera och mer minnas saker från den försvunna tid. Och all ting är
självklart inte totalt kronologisk. Det baseras på min värld, någon av interessen delade jag med blan annat min kusin. Och Beatles tror jag det var Oslo- Marit som intoducerade med rubber soul. Något av det jag minns är inte
alls roligt, och det är det meningen att lämna här på sidorna.
Men det är nu så att det var nu inte meningen häller att allting skall vara så himla jätteroligt.