Jag undrar på det är bara jag som svänger, ja som en våg i humör, dagen i dag är inte den samma som i går, det är gråa och mindre gråa dagar, vissa är svarta och vissa har skimmer av ljus.
Det är omöjligt att visa sig svag. Kan det vara att vi fortfarande lever på savannen mentalt. Om vi visar oss "svag" så blir vi uppätna ganska fort av lövinnan eller fienden eller vem det måtte vara. Jag mår bra!
är då ett försvar. Om vi inte mår bra, så gömmer vi oss i skåpen. Och är det bra? Om ja går ut och viser det öppet, så går folk? Och när jag aldrig visar, så blir jag ensam? Att
aldrig visa sig svag medför att ingen känner mig? jag visar kanppast några känslor alls, bara ett glatt humör, tills jag blir sur. Om jag visade mera ville jag bli mera mänsklig eller omänsklig?
Världens lycklgaste
folk är nu normänn, ärlig, det enda de är duktiga på snart är själv-skryt. Går det att vara lyckliga när en är så där odregligt ohövlig. Tja det är möjligen lyckoreceptet, var odregligt
ohövlig och hokus pokus då blir du lyckligsat i världen! Skryyyyyt-halsar!
Jag är INTE världens lyckligaste, jag drar ner hela den norska statistiken ner till botten, de frågade inte mig, och det skall de vara glada för,
skrythalsarna.
Men kanske är det männskor som är glada varje dag och varje natt och nästa dag och nästa natt, och på det sättet går det resten av livet. Om bara folk var ärliga, så en visste.
Det är då inte farlig att vara glad eller ledsen. Och jag börjar ju gilla folk först när de visar vem de är.
Och sedan gömmer jag mig, så att ingen skall se vem jag är, för att då blir jag sårbar
och sedan äter de upp mig?? Ja det är sagor vi går runt med alla ihop. Min saga säger att du inte får visa, för då äter de dig inte med hud och hår i sverige, men med hull och hår, svenskar är svenskar
och har ett extremt roligt språk, men det har inte normänne fattat, där de går runt i sin saliga lyckorus, och ser inte varken till höger eller åt vänster.
Men är världens bästa Skryt-pavar!