även en sorti

Livet är en resa och jag är en resenär. Att ha tur i oturen, är en del av resan. Via utbildningen har mycket blivit konkret. Jag har haft och har fortfarande kvar delar av posttraumatisk stress, det ursäktar de av folken som jag har haft nära och inte har hanterat det, det är rätt hårt och möjligen måste en ha haft liknande upplevelser, för att orka vara medresenär. Jag tror det. Det som är problem när en tidig har haft trauma och det fortsätter utan att benämnas är att jag tror inte riktig själv på mina upplevelser, därför förblir allt osagt. Jag lever i kronisk fara, lite fortfarande, den är diffus men liknar Becks film, om att vara nergräven levande. Det är nog därför jag har lätt för att jobba med klimat och miljöfrågor, faran är reell konkret, och det går att jobba målmedvetet, fast resultatet kan en inte påverka, tyvärr.

Jag har varit igenom det mesta av uppväxten, men något ligger fortfarande i dimman, och det blinkar rött av fara. Det handlar om vatten, att bli kvävt, om någon, om mörker och om extrem rädsla. Är detta bara en fantasi? En blanding av flera separata mindre händelser, eller är det en händelse? I en till ytan resursrik familj, och med bra ekonomi. Där eftersom jag har gått igenom historin, blir det färre och färre med skuld, men flera och flera tillkortakommande. 

Livet var inte som jag trodde, att människor kommer till kort, att det handlar mera om det, än om onda och goda människor, om rätt kontra fel, om en stor omedvetenhet och om att alla tror vi att just vi har rätt, och att inte kunna sätta sig in i hur andra har det, känner och tänker och att ha fokus på sig själv.

Det tråkiga är att till slut hänger det på mig att komma fri, att hitta dem som liknar, att hitte det som passar och att låta alla som vill lämna, lämna och välkomna de som vill följa med en på färden. Att livet var så här, var inte nära något som jag förstod som barn, då satt vi och väntade på prinsen på den vita hästen.

Då är det bättre att tro på gamla folksagor, som den där manen kommer bärande på sin åsna, då han har tagit åt sig all kritik på vägen fram. I detta perspektiv går det nog inte att sitta och vänta på någonting.

Det gäller att leva medan än gör det. För efteråt var det för sent.

Jag bor i världens rareste, på norska, land, og hade ingen tanke på att sluta mina dagar här. Som barn gjorde jag och kusinen narr av språket, vi drev med det, och drev med svenskarna. Näst efter Finland ansåg jag det vara världens tråkigaste land, jag är ju norsk, och högmod står för fall. 

Men sorgligt att normänn är så tröga i sin lycko-rus, för svenska språket är och blir konstigt, det finns inte ett normalt ord i deras ordbok, det är som skapat för att drivas med. 

Det var bara det då, att svenskarna hann före, de är innovativa, och när normännene förstår det, 20 år försent, så har klimatkrisen som de även försto 30 år försent, omringat dem.

Det är väldig kreativt det dumma språket som svenskarna låtsas vara norsk, och hade jag inte varit så trög, jag är norsk, och klarar knappast klimatkrisen, så skulle jag tagit revench. Den skulle vore grundlig.

Men det värsta är att jag indoktrineras och ofriviiligt integreras, jag skriver på knövligt svenska och har börjat tänka på svenska efter alla dessa år här. Det kallas hjärtvätt och smyg-integrering, jag norksan, som inte har sätt en nordman sedan jag kom här, och minsanten så börjar jag anspassa mig till rådande villkor. 

Jag, Stig-helmer Olsson och Ole på sällskapresa, i världens töntigaste land: Sverige. De är så smyg-nationalistiska här, att efter detta blir jag, Stig-helmer och Ole fritt vilt, och sedan så blir det så att jag får åka hem igen som straff, ut via förnstervägen!