det som kommer, eller bemöta, jag har haft en intellektuell förståelse för posttrauma, jag har nu vetat lång tid innan, att det var det jag hade, och jag har förstått att jag måste möta det som kommer,
och att det är ända sättet, men att läsa kurslitterstur, som är mera praktisk än teoretisk, har varit aha aha aha. Mitt eviga hummade eller på norska nynnande, som familjen delvis har irriterat sig på, men delvis har
förstått, tillhör pts. Det att vara så kompetent och inkompetent på samma tid, är nog inte bara svårt för mig. En väldig kompetent sida ledsagas av en sida, som är mörklagd, och inte motsvarar alls
förväntingarna mina på mig själv, eller det andra förväntar. De trodde antigen att jag var överkompetent eller dum. Ja i de senaste åren har sidorna mötts, och nu är jag tillnärmat ovanligt vanlig. Det
är nästan som ha varit tillbakasatt, men inte när det gäller kunskap. Som en autodidakt analfabet, typ. Eller en analfabetisk autodidakt. Det har varit SÅ slitsamt, och är. Men det var inte meningen att livet skulle vara enkelt,
det är nog typ den stora illusjonen i dagens samhälle. Det är inte bara jag som har sidor som är problematiska, det tillhör säkert normalen. Men graden varierar. Jag tycker det har varit för jobbig, jag har varit för
själv och för många försvann. Det är bara det att det är en känsla, folken är där, det är nog bara så att förluter måste få sörjas, det gäller att inte hoppa över något
moment i resan tillbaka i tid och rum.