även en sorti

Jag älskar tågresor, eller gjorde, på interrail, till okänd ort, till okänd land, vi sov i kupen eller korridorerna, det var skit det samma; folk som var kontrollerande eller hade stort trygghetsbehov, brukade avsky mig efter resan, jag var i mitt ess! Pariiiis, upp och ner i Louvren i alla rom i alla våningar i okronologisk följd, upp och ner hissen i Eiffeltornet, utan tanke på kärn-el-förbrukningen, hur många gånger går det att köra hiss upp och ner på en dag, samtidig som allt som sker runt är lika spännande. Nu gillar inte jag häller andras galna äventyr, men jag älskade mina.

Nu gillar jag verkligen att bli med på andras äventyr, och de brukar att ta med mig på stillsamma men fantastiska äventyr, vad med Lepramuseet i Bergen, jättespännande, eller Göta kanal, slow motion, den bästaste resan, Tivoli i Danmark för vandring, Så exotisk, En pianokosnert, SÅ vackert, Konst-utställning? Spännande, Resor till resort, Så fint, Vandring i botanisk trädgård, Wow, Rock-konsert, gosh! Spa? jättespännade, Jag älskar äventyr. Att sitta med en bäck hela dagen är SÅ fascinerande, En vandring i mossan, Yes!

I många år så var det ansvar, och så skall livet vara, men då och då åkte familjen på Äventyr. 

Nu är barnen stora och jag är klar för nya krumspring, ja äventyrslysten simpelthen bobblar inom mig. Äventyr blir det när en har det roligt tillsammans! Någon som vågar att följa med?

Ja, fast vardagen måste vara där för att äventyr skall vara roligt. 'Vardagen är smältande isar, djur som blir borta, vildmark som krymper, plast som snart förmerar sig i haven. Och städning, mat och att tjäna för födan. Passa tider, ge katten mat, vädra, plocka och vattna.

Då blir äventyret et behov, precis som den enkla humorn. Som når någon säger prutt, bajs, fis och prump!

lektuell, nej tyvärr. Av alla föreställningar så är det den att jag är det. Verkligen inte, jag och Johan Glans har samma humor, att skratta år ordet bajs i tre timmar. Ärlig folk har en tendens att misbedömma mig. Det kan vara min förmågan att lyssna, samt att kunna tänka - om jag måste, som gör att folk hyser en onödig respekt för mig.

Jag var Tove Janssons, det osynliga barnet, det var jag, men ingenting är varaktig. Det började då jag fick första dottern, jag lipade över min veckotidning varje gång de skrev om förälder som förlorar sina barn. Och veckotidningen har jag läst sedan jag var 10, och romanerna i början, då jag trodde fortfarande på prinsen på den vita hästen eller på den flygande mattan.

Ingen är bara en person, och jag kan tänka, jag kan vara allvarlig, jag har stor empati, och jag kan analysera och prestera, men framför allt ÄR jag. Och där blir några besvikna, då det visar sig att jag är för enkel, de trodde jag är ett 30-binds lexikon, en naturfaglig refrenslitteratur, en tung Dostojevskij, en idologisk-nymarxist eller en grön fundementalist, det sista är det närmaste en kan komma i närheten av. Framför allt är jag så nyfiken att jag får nack-spärr när jag sitter på tåget, för att jag vill ha med mig det som händer på båda sidor av förnstren, på var sin sida, samtidigt. Jag är nog väldig norsk, en skrythals, med plump humor. Och det beror på dagen, jag kan ju vara vädlig seriös om jag måste, jag kan besvara fort och vasst, jag har en bra intuition, men igen jag är långt bättre på ren trams.

Jag hyser inte agg till folk länge, jag reagerar som ett barometer, då jag reagerar på det mesta, jag finns inte likgiltig till någon ting, och när jag har närmat mig det egna känslolivet, är det pinsamt enkelt, och vädlig lite intelektuellt. Jag är så lättrörd, jag är så lite dominant, och jag har inget behov alls av att bli dominerat över.

Det är inte så att relationer till levande folk upphör, men i och med att jag måtte sätta bättre gränser, är det mera så att de blir som vattnet när det går över från ånga till flytande och sedan fast form, det blir annolunda bara. Förr slapp jag kanske folk till innergränsen, medan vi nu möts vid häcken, ja inte i Sverige då. Där möts de när Häcken spelar emog Bajs eller var det Gajs.

Att måste bli kompliserat, handlar om en särs kompliserat uppväxt, där fokusen hamnade på överlevnad av alla skruvade upplevelser, i världens tryggaste hörn av världen, ja det var, trodde jag. Och när kampen för överlevnad lättnar, så tar den enkla över. Jag har varit med om folk som tror jag är SÅ djup, SÅ interessant, SÅ vis, SÅ brilljant. Tyvärr, jag, stig helmer, johan glans och bridget jones, ville inte ha haft så roligt tillsammans, det räcker med en i gången.

Så därmed ber jag om ursäkt, jag ber SÅ hemskt mycket om ursäkta mig, till alla dem som trodde jag var uru-guru, nej då inte alls, jag är inte uru guru, för dem som vill ha uru-gurus, kan ta en resa via austarliens kengurus, och simma till indien. För vi tar inte sista minuten-resor, eller hur?

Faktisk praktisk och ganska så enkelt.

flygresor? gogless, vill inte vara mina kompisar eller låtsaskompisar, de visar lika stor respekt som vissa psykon jag har mött. Det börjar bli interresant, jag har aldrig fungerat bra med dem. De brukar att ogilla mig, de tycker inte om mina skämt, om de inte hogger till med en gång, så kommer de att göra. Det är SÅ märkligt, jag är hövlig och vänlig och svärt imötekommande, ja men det är jag ju? Har jag sidor jag inte ser själv, vad kan irritera någon? 

Sluta att flyga när du har alternativ, jag är inte en gång extrem, men självklart så menar jag och tycker. Att jag använder gogless namn respektlöst? Ja det har jag gjort, det är inte ok, jag ville bli sur med. Men det vill även säga att de inte har åsikter, och om de har, så är det att flyga mera. Vi delar inte åsikter med andra ord, de har en annan agenda.

Och de visar att de står långt över mig. Det är ok, jag är van. De visar att de vill vara någon andras låtsaskompis. Jag är van, och det är nog min rätt-fram-förhållning som stör. Jag läser boken omgiven av psykopater boken av Thomas Eriksson. Jag känner inte att jag är omgiven, men många är ju svåra, och sedan retoriken är jag interesserad av kommunikation, inte för att vinna, jag finns inte interesserad, men i sak är det viktig att kunna argumentera. Och sedan vill jag inte att folk jag känner väl skall råka illa ut. Finns det psykopater? Det är ju sadister han skriver om. Det är ett väldig obekvämt område, och jag tror nog fortfarande att det är ovanligt. Det att misgilla andra och trycka ner dem, är liksom något annat. Det går inte att förhålla sig till temat, och det är nog den stora felen, för allt vi låter vara att prata om frodas, vi tror vi blir utsatta om vi pratar om det. Det är som klimatändringarna, de frodas bara när vi inte pratar om det. Vi tror vi blir mera utsatta när det benäms, vi tror vi kan undvika med att inte säga orden. Vi tror att om vi säger orden, då är vi i fara. Jag vet inte, jag känner även så när det gäller ordet psykopat, jag vill så gärna tro att det inte finns, och jag tror att det är farlig att skriva ordet. Jag menar självklart inte att gogless är det, de vill bara inte ha störande personer? Jag tror att jag kan vara lätt att lura, då jag vägrar att tro dåligt om människor. Det går inte att fatta att någon inte bryr sig alls. Det skapar rädsla att tänka det.

Det är kanske provet på att det finns, den kollektiva förnekelsen?

Kan det vara the missing link?