även en sorti

hur kan jag berömma mig själv för att vara enkel, i kväll är jag för komplex för mig själv! Jag har sett Fassbinders film, ångesten äter själen, och självkart spelar det ingen roll var ifrån en kommer i världen, det gör då det hela bara mera interresant. Jag har ärvt sidor från min mor, hon ser inte skilnad på folk och folk. Alla är folk. Jag känner mig som en 190 år gammel dagisfröken, folken på jorden går på dagiset. De slår varandra i huvudet med en spade, och trampar med glädje på en myra så den dör, de vill inte leka med den och dem, alla är dumma och de vill ha mest saft. De river varandra i håret, och spottar på varandra. Jag vill inte vara dagisfröken, jag vill vara tillsammans med folk som är så komplexa att de inte skiljer på folk och folk, jag vill inte vara 190 år, jag vill inte att de trampar på myran och jag vill inte vara så själv. 

Har jag hamnat på fel klot? Jag ser och ser.

I övermorgon skall jag möta kusinen, jag trodde jag hade blivit suverän, jag är inte, jag vill gärna fira mostern, men jag orkar inte längre på dramatik, och nu har jag bara mig själv att skylla på.

Dagisfröken lagar dramatik av ingen ting, jag har så liten betydelse att min frånvaro eller närvaro betyder 0, så går det när en blir för gammal. 190 år är alldeles på tok mer än nog!

Vi kämpar alla för att vara normalen. Ingen personlighetstyp vill egentligen vara onormalen, det gäller oavsett vem vad vi gör eller är. Det som är för känslig för några, är alledeles för okänsligt för andra. Det går nog inte att mötas där. 

I dag får vi allt in i teven, vi tycker det är hemskt, men det är så många som driver just med det, och som tycker det är eller borde vara normen. 

Det största misstag är att tro att alla är som sig, det är verkligen inte så, och det som är onormalt för några är fullstädigt onormalt för andra. Vore det inte så att ingen finns inågot fack, det är glidande övergångar, och svårt att båsa in folk i det en själv tycker kan vara avvik, eller motsats.

Konklusionen, det är för många folk, som gör för många saker, som är o-normalt, och vi får det in i alla media i dag, men normalen finns den?

Själv skall jag, när jag har kasserat datan teven radion och alla potentiella medior, flytta och bli eneboare, eller en-störning, själv och alldeles utan all form för kontakt med omvärldenen. Där skall jag vara jag och alldeles utan bekymmer om det är normalt att vara mig eller inte. Där kan alla som tycker jag är ok komma. Det finns en gräns för att få med sig allt det som är icke-ok. Det är en kamp om allting, fråm pängar egendommar fördeler ordet, och även normalen är det en kamp om, för normalen får göra precis som den vill ostörd. Störande nog.