även en sorti

och om det kan vara till tröst, så har skrivande här varit för att få rättsidan på tillvaron tillbaka, försöka göra det hyfsat anonymt, och det har fungerat! Nu är livet ständiga nya problem, men med att inte behöva konfontrera folk, vrida och benda på det, och även själv ta ett ansvar, vende någonting på vägen, och ett allt större lugn kom till. Det är inte regeln att folk vill en illa, men de  ser sig själv och är sig själv närmast. De räknar oforätter, det går att säga att jag gjorde det med, men att med att göra det i allt mindre grad, öppnar upp för en större tolerans för andra och sig själv. Och självklart kom utbildningen verkligen i rätt tid. Jag fick släppa taget om det som hade varit, och då jag först släppte, så gav det större rom för det som är, och sömnen började komma tillbaka. Det visade sig att folken fanns där, de är en tillgång, och det blev till ett utbyte. Det att försöka sluta jäkta och att låta komma det som kommer. Livet är en skola, hela livet, och efter att sluta ställa krav på mor och bror och kusinen, så börjar jag kunna se hela dem, de är helt olika, och med det det positiva. Lite av det hela är att hitta fungerande gränser, och sedan blir det lättare för alla. Det stämmer att all förändring börjar med sig själv. Det går inte enbart att klaga på andra. 

Och sedan den tråkiga nyheten, vi blir aldrig fullt utlärda, livets skola slutar aldrig, det är meningen med livet. Om vi verkligen inte hade mera att lära, upphör livets mening, och vi vore robotar. Nei Tack till robotar och ja Tack till robåtar!

egentligen. Ja ungefär som en människa. Men vem är jag bland dem alla, jag gillar detaljer och sedan perspektiv, mönster, repetitioner, regelbundenhet. Jag är väldig själv, jag passar inte till underordning. Det är som näktergalen i bur, sången försvinner, och jag börjar tvina bort till ingenting. Ända kan jag komma där, pga min stora ansvarskänsla, pliktkänsla och uthärdlighet. Jag är född fri, och kan häller inte kommandera andra. Jag gillar kreativitet, att göra det lite annorlunda, jag har inte så extremt långt tålamod. Jag gillar musik, dans och rytm. Och är introvert, fast jag hade dött utan andra människor då jag är väldig social. Jag kan inte sitta på läger eller delta på andras arrangemang, jag börjar då bli som näktergalen igen. Jag gillar inflytande, men då på lika villkor. Jag gillar även det lugna monotona och det varsamma.

Nej, detta är en röra! Men varje människa är nog som ett lite undervärk, men den dagen vi dör, är vi liksom bara skrot. Då står bara buret kvar, just den näktergalens sång blir borta i de ominliga och eviga tider.