även en sorti

En liten digression från samhällsanalysen, eller inte. Då jag var ung såg jag att det var två grupper som spelade på pengeautomater, den ena var pojkar i 17-årsåldern. Det andra var kvinnor i den åldern jag är, de stod och hang där till det inte fanns en krona kvar, medan besvikelsen lyste ur deras ögon. De trodde att det skulle komma någonting ut som skulle rädda dem från framtiden. Duknackade lämnade de, och när jag är på rätta humöret sitter jag framför facebook och stoppar i dumma kommentarer, och väntar och väntar, på att någonting skall komma ur den. Efter flera år kommer det mindre och mindre, och vinsten uteblir, medans jag blir fattigare och fattigare andligt. Hade jag bara otrkat att investera i bra kommentarer, där ser ni, facebook har övertaget, då jag tror att om jag bara förbättrar mig, så rinner lyckan ur faceboken, och färger min vardag med ljuvliga färger. Diggression slut.

Jag är i slutspurten av kurslitteraturen, en osedvanlig bra kurslitteratur, och det borde gett lyckokicken, men att sitta själv, ger inte det. Litteraturen har med samhällsanalysen att göra. Hurså? är 100 000 kronors eller vinn och försvinn frågan. Ev din masteruppsats. Självklart för att vi är fortfarande stenåldersmänniskor, samtidig som vi försöker ta bort varje fara, så att vi skal kunne sitta i vår stressless, zappa, ringa efter komhempizzan, och här är det gott möjligt att jag redan har missat framtiden, och att detta tillhör förra århundradet. Det är gott möjligt att allt som behöver göras är att sitta i godstolen och bara röstmeddela all komhemkomfort. Det är konstigt att inte den västliga befolkning redan är döda av pur tristesse. Analysen börjar halta,då mina personliga åsikter börjar invadera hela projektet. Detta kallas en ny diggresion. Sorry! Dags med kvällens 20 olika lyckopiller.

På gensyn.

Det är lutar åt stormansgalenskap, hur kan jag med mina fastlåsta meningar göra en. Den skall vara fri från tyckanden, egen förträfflighet, då är den jävig, och vara fördjupande.

Ok, intentionen är att göra den utan att sätte sig själv i fokus. Trots intentionen, så utgår allting från mig och har därmed med sig den mänskliga faktor. Den baserar sig på förenklingar, och kommer inte att publiceras. Men är den lite grann seriös, så försöker den att minimera mina åsikter. Att vara åsikter, skapar problem för andra. Först när de igenkänner människan, går det att relatera.

Jag har ju gjort en grovindelning i de som känner mera och mindre. Att känna mycket är inte det samma som empati, men allikaväl, går det att tänka det som en variabel. Det går inte att säga att någon har meta eller mindre värde, jag kan tycka, men då är det det. Allikaväl måste det ske i en kontext av relationer. Vi är snart 8 miljarder, och det betyder, rätt många relationer. Ingen av oss agerar som själv, vi ingår i sammanhang.

I dag ökar den psykiska ohälsan i de länder som lever som oss, omvänd proportional med antalet djur och artar vi utrotar. Finns det någon sammanhang eller inte?

Jag återkommer, armen dvs den mänskliga faktor, säger till att detta duger för i dag. Jag ursäkter för språkliga svagheter, jag kan inte skilja på e och ä, dvs att en faktor av inkompetens är med.

Den som känner mest, vill alltid förlora, I förhållande till de som känner mindre. De går försiktigare, ser sig före, och hör sig före innan. Det måste vara en lag, så varför finns då de inkännande?  Självklart för att de behövs. Annars hade världen gått sin snea gång. Nu för tiden och i alla tider går den snätt endå. Så då vore det bättre att känna lite, för då kunde man trampa i takt med dem som gillar det, i flock, som lämlar, intill the bitter end. Det du!

kom vi till att göra den största orätt som kan göras, att ersätta en oförätt med en ny, är inget annat än en orätt, och det var självklart till de som fick höra på, de som en älskar allar mest, 

Och som en skyddar mest så de inte skall skadas, de kom i skottlinjan, och en dag hoppas jag på förlåtelse, och jag förstod vikten av frid, då att komma i kläm mellan dem de älskar inte skall behövas. Barnen är de viktigaste, de skall kunna andras fritt, och borde aldrig klämmast, skrämmast eller förträngas, se framtiden är deras, och de vuxna skall vika åt sidan, och prioritera framtiden.