även en sorti

Hur går det med samhällsanalysen, den haltar, precis som jag. I alla år höll jag fast på folken från barndom och ungdom, jag tappade helt bort, om det var en verklig relation. Då jag började utmana mina relationer, eller då jag började kunde släppa dem fri, blev det verkligen en massflykt. Det var som om jag alls inte hade uppfångat om de ville vara eller inte vara. Och fortfarande ser jag att dömmekraften är dålig, jag kan få en riktig styvert av folk, som alldeles inte vill vara bästis men pästis. Jag förstår även med att alla känner sig missförstådda men ingen tycker de missförstår. Med det i bakhuvudet vill troligen mycket av det jag skriver här vara rena rama skrotet för många, och jag skrot. Det är verkligen så att det är bara några få som är nära, utifrån att de liknar, har samma värden, bakgrund och att vi möts på ett eller annat ställe i detta.

Trots allt är livet bättre, det måste baseras på verkligheten. Det är som om jag vandrar på en hinna av is på ett vatten, det bär och särskilt när jag glömmer bort hur tunn hinnan är. Men blir det många bördar, så hotar isen att gå sönder.

Där har vi återfunnit en del av samhällsanalysen, för i dag finns ett glapp och det är distansen mellan de liv vi lever och verkligheten, och däremallan står det svarta hålet och väntar. Vi använder intellektet, detta är från kurslitteraturen, på att kontrollera vårt innre, eller till att försöka lösa de innre problem, som är allt från naturliga känslor till tankar vi inte gillar. Vi tror boksatevligen på det vi tänker, och vi tror det är farlig att känna något, som vi försöker ta bort med problemlösning, soch sedan ligger depression och ångest nära. Då vi inte har så många reella faror runt oss, vill vi leta och söka efter de, och ofta är det våra egna tankar kännslor och det som händer i kroppen vi upplever som fara. Och när vi försöker fixa, ta bort eller undvika dem, sitter vi i vårt eget spindelnät.

i dag är känslor som är naturliga, blivit samhällsklassifierade som farliga: sorg, smärta, vantrivsel, ensamhet. Idealen som vi har sakpat har det samma glappet mellan fiktion och verklighet, som gör att många ramlar omkull.

Hur blev det med de siffrorna jag lovade, med välfärden blev genomsnittlig levålder ca 80 år i skandinavien, 70 år i ryssland, och som lägst ca 40 i ett av de fattigsta av de afrikanska länder. Det sägs att av den äldre generationen i dag vill många överleva sina barn. 

Ca 37 % av hushållen i sverige består av en människa. Är det bra eller dålig, eller beror det på?

Och ysma-varningen? Om den kommer det mera i nästa episod av vinn eller försvinn!

Följ med på min bedärveliga resa vidare, eller inte!

Det är en ny sjukdom och jag har den. Jag reser Trondheim- Stockholm med flyg och har haft panik hela vägen. Jag måtte resa via Oslo, det är långt obekvämt och jag läser allt jag inte skall, antal resenärer i världen, antal avgångar, jag försöker att kompensera, och jag mår inte bra. 

Inte alls!

Kurslitteraturen handlar om mitt problem och är i grunden ett samhällsproblem, när vi odlar enbart på våra hjärnor, så får vi tankesjukdommar. Om jag skall sluta med det liteförstora klimatfokuset som är en del av intentionen, så kan jag inte skriva om det varje dag. Jag gör alldeles fel. Och odlar det jag skall sluta med. Det jag hade smyghpppades på var art någon riktig drivande skulle duka upp på klimatarenan och sa, nu kör vi. Det verkar inte ske och jag är lika fast  som på facebooken.

överlevnad. Det är inte så långt tillbaka att folk slet sig hälsolösa av kroppsarbetet, vi skall inte bortse från fördelarna "velfärden" gav eller var det välferden? I Norge mitt ursprungsland, var småbruk, hårt arbete, och botvång, gården gick till äldsta sonen. De kom aldrig därifrån. Per Bofast är det litterära exemplet, och ute i bygden var det hela i bland son en jäkla mobbningsklass, eller diktatur, ingen avvik fick ske och många miljö var trångt kristliga med förbud mot allt som var roligt, eller kunde tolkas på det sättet. Bygdedyret, eller djuret kallast den hårda sociala kontrollen. Nog inte alla bygder var så, men det var troligen undantagen. Det lever fortfarande kvar i vissa bygder. Då vi en sommar bodde på Gotland fick vi veta att ALLA där handlade på ICA. Vilken frihet det var varje gång vi struntade i det. Det går inte så lätt om en är beroende av sin miljö. Avvikare straffas alltid hårt. Och när en går ut i vissa trånga bygder, ser du gardinen röra på sig i varje hus du passerar. Finn fem fel är på sin plats och det är lätt att börja röra sig som en robot, de vaktar dina steg. Kvinnor fick ofta mellan 10 och 20 barn, det är en glädje att få barn, särskilt om en kan få bestämma själv, och antalet. Med velferden kom friheten, förflyttningsmöjligheter och självråderätt, ett tag, sedan började överstyrningen och ofriheten ta fart igen. Ofrihet i dag? Vi kan göra allt vi vill? Just, vi lever i illusionen av det, och av den tvungna friheten, och vi överstyras totalt. Vi blir mentalt sjuka av det. Detta är påståenden, här måste det källor in, och jag återkommer.

Om vi fortfarande är stenåldersmänniskor, så är våra kroppar fortfarande skapade för arbete, allsidigt kroppsarbete, vi har tre typer av muskulatur, för uthållighet, kraftmobilisring och snabbhet. Det är även ett faktum att vi har gjort kroppsarbeten till lågastausjobb, det är någontin någon gör för oss, och i stället för att bara göra det till status, ärsätter vi jobbarna till robotar, i allt större grad i framtiden. Om vi är skapade för att använde kroppen allsidigt och på arbete, hur blir det då i framtiden med våra kroppar, och hur ser de ut när vi inte använder dem? Och vilken påverkan får det på kroppens hälsa? Vi använder den i allt mindre grad till att förflytta oss, vi sitter från ställe till ställe i bil, taxi, buss osv osv. Varför? Sannerligen för att det ger en kortvarig vinst. Så allt vi gör när vi själva får bestämma är kortsiktiga vinster? Och det bygger vi vårt framtidiga liv på. Som bygger på tidigare bygganden av kortsiktiga vinster. 

Och vilken kroppsdel är det då vi prioriterar, kan det vara huvudet? Eller kanske det vi kallar hjärnan.