även en sorti

maskulism eller maskulinism. Nu tar vi dem, och leder dem in i fördärvelsen, eller inte. Jag är rätt snäll. Fast då blir det att vända det vänstre kind till. BANG! Detta är en fortsättning på samhällsanalysen, och denna gång ser vi på mandommen. Halva befolkningen, och vad vet jag om dem? Tja inte nog till att saksöka mig för mened efteråt. Detta blir en grov genrarlisering.

Jag ser ofta män kritisera feminismen, jag har inte satt mig in i feministisk teori, jag gillar förenklingar, och därmed har jag inget att säga på kritiken. Men att skuldbelägga i stället för att röja i eget hus först, leder ingetvart. Maskulismen är männens värld, de gör det inte till något tema, för då lade de sig öppen för kritik. I stället så är rollen självklar, utanför någon bås, och utan gränser och ramar. Det gäller att vara säker. Och då är vi inne på det maskuline. Män tar sig ofta väldig allvarligt, det är död seriöst, och de är så seriösa att de hindrar sin egen mognad, för att mognas måste en nämligen kunna se sig själv i ett större perspektiv och vilja nå vidare. Män har teman de tycker är väldig viktiga, och då kan de ha långa tråkiga samtal om det de tycker är så extremt viktig. Män gillar raka linjer, de går emot ismer, som liberalism och marxism, och mänen mötas från vänster och höger i sina söta drömmar om anarkism. De vill ha hieraki, för att känna sig trygga, kvinnor är antigen över eller under de, även i hierarkin, men hälst under. 

Män har musklar men som t.ex i turkiet, där kvinnorna får bära täcken och göra kroppsarbeten, så är nog det mänens värld, att vilja undvika att göra något av sina musklar, de är mera en styrkemarkör. En skall ta alla på allvar, även männen, de dominerar ofta och det finns ingen grund att underskatta dem. Men de tar sellan uppgör innanför egna leden, inte emot alfahanarna och sedan manismen inte är ramat in, känner de ingen anledning till att låta den hamna i fokus. Det är även lite av manismen, att inte behöva ta ansvar och att rollen därmed innebär gränslös frihet. Ja bortsett från att vissa saker är förbjudna. Men de flesta saker går att betala sig ur. Många män lider, då de inte känner sig bekväma i rollen, som andra männskor mishandlas, misbrukas och värdesätts de inte som barn. Och rollen innbär alkhol, tysnad, och en längtan mot att möta andra människor nära. 

Kvinnor och män sklijer sig åt med ett helt kromosom, de är som två olika arter, och i bland gillar de inte varandra, men det är flera män som inte gillar kvinnor än motsats. Det är möjligen så att den genteiska skillnaden gör att känslan att vara man, ger känslan av att vara något lite mera, eller behovet för det. Då blir annorlundahet en trussel emot egen känsla av värde. 

Kanske är det en alltför enkel konklusion att det är för tät med folk, lite större avstånd ville göra det enklare att vara kvinnor och män. När krubban är full så bits hesterna. Det är platsbrist.

och likgiltigheten, skapar sönderfall. Det är ett påstående än så länge, men kan underbygges. Vi är inte skapat för att sitta själv och trycka på knappar in till fantasivärlden. Nu är hon i gång igen, ja visst, men jag medger att det är dålig formulerat och att det inte är någon nyskapande mening. Om vi ersätter våra kroppar med robotar bara för att undvika statusen kroppsarbetare? Om vi sitter själva i 75 m3 lägenheten, när vi är skapade till sociala varelser? När datoren bestämmer Dina ord, öppnar sidor som borde vara privata, när de tillrättelägger för dig, så du behöver anstränga dig minimalt, men kronglar till det när du skall utföra ett jobb på datoren? När gränserna utviskas i datorvärlden, när du måste vara uppfostrat bättre än påven för att ha integritet och moral? Vi ligger risligt till, det är inte bara oregjerliga barn som inte vet vad som är rätt och fel, det är ett stort samhällsproblem i dag. Vi lever i olika världar på datoren, med olika normer, berättelser och fakta. Vi har kommit fruktansvärd långt bort från varandra, det är bara illuskonen av närvaro kvar. Det är urläskigt. Och det kan inte gå bra, det hjälper inte att sitta på isolat på någon datorsida och rädda världen, som inte vill. Är det på tiden att be en bön innan allt försvinner. Nej, men det gäller att ta sig ur situationen. Och skapa en mening i mindre sammanhang med folk som lever andas arbetar med händerna och kroppen sin, som är lever och närvarar, lyssnar, deltagar, och vill någonting mera än att vara passiv konument av tomheten. 

prediken slut.