även en sorti

I dag blev jag årets gräsrot, jag tackar. Men förstår inte helt vad det innebär. Det är nog internt, men det var nog den biologiska mångfaldens dag som gjorde susen. Makan till trevlig dag, det är lenge sedan jag hade det så trevligt. Skiftet hade med löfven i en svart påse, stackarn var som på sista färden, det var roligt. Men kvaliteen på dagen var otrolig hög, från diktläsaren som läste om hur det är efter oss, när bakterier och kryp och andra krek håller kalas på det som finns kvar, det var otroligt bra skrivet. Andres fågelhärmaren var där, en lite pojk var och lyssnade med stor respekt för Andres, till pappaen drog han bort med kommentaren: Vi hör inte på sådant! Stackars pojke. Det var tal och musik och en osedvanlig trevlig men liten skara av jordens venner, det räknas lite lågt att gilla jorden. Öppet får man inte visa det, folk är rare (norska)

Det hade varit roligt att fråga om att få diplom, men jag törs inte. Jag har mitt goda humör, men inte alltid. I grunden är jag som alltid, försiktig, och har en konstig känsla av att inte vara någon. Den går säkert aldrig över. Men är det så farlig egentligen? Alla har sin nisje, i biologin ekologisk nisje. Det är inte meningen att alla skall ha samma plats. Jag kan ju riktig gå i gång när det är roligt, och då passar det att jag är en anonym person, egentligen. Och inte är jag enbart någon succes. Den ena dagen en gräsrot, men i morgon blir jag motlös, men inte rotlös, hoppas jag.

på pyramider som lek? Nej det är en rätt krevande syssel, för en som inte gillar makt i form av pyriamider, en som har en stark nos för orätt, och som har använder de introverta åren på hårt tankearbete. Det är en saksfråga, det är en finkänslighet, och det är vanligt förnuft.

Det ligger mycken förakt i pyramider, de riktas neråt, ofta medvetet, och det går inte at gå med flocken, om den är i tjänst. 

Ofta är det banala, det geniala, om vi odlar på intellektet i vårt samhälle, föraktar kropp och kroppsarbeten, slöjd, och husmoderyrket, som inte finns längre, det kallas arbetsledig. Det ligger så mycken förakt i begrepp som har med allt som rör sig att vara nära, ja om det då inte är sexuellt. Och då med ideal om kroppsfasong som inte kommer av kroppsarbeten. Det är snart rart om det blir barn, vi ligger med ideal i dag, med kroppar och inte själar. Läkaren har slutat ta i dig, och sjukgymnasten med, kroppar är äckliga, precis som att röra dem och som att arbeta med dem, kroppar är modeller, och ingen verkliga folk ser sådär ut. Och vi skapar begrepp av förakt, hemlös, tjock, och vi betalar för at Rut, skall städa hos oss i vårat eget Rot. Och sedan drar vi av det i deklerationen, medan vi inväntar transplaterade chips från SJ och förarlösa fordon från Scania, coooolt att följa flocken, eller hur?

Vi inväntar robotarna med förtjusning!

Vi behöver göra ingenting, yes, ingen ting!

straff. En som har blitt mobbat, vill överta rösterna till mobbarna som egna tankar, och förtsättar där de slutar, berättelsen om värdelöshet har han övertagit. De var många, han var en, det blev majortitesbeslut. Av förädlrarnas berättelser, fortsätter barnen att berätta de om sig själv som föräldrarna förtalte, de var auktoriteterna. Låt oss säga att det var en ful historia som barnet övertar. Vad var berättlesene jag fick med? Jag kan inte sklija dem ut, och hör inte vad det berättar för mig i dag. Men tydligen är det de negativa historier jag hör, och som släpper igenom och in. Vad är det för historier. Kan det var något om att inte vara älskvärd? Att vara fel, bortvald?  att inte vara viktig? Jag vet inte, det var många olika berättelser, och jag var tvungen att lyssna på sånt som förstör, men vad berättar de idag? Jag tänker mycket, och trots att jag skriver och skriver, så vet jag inte. De såg mig inte, jag var ingen, samtidig såg de mig hela tiden, och kommentarerna högg i ryggen. Men vad säger de till mig i dag? Jag hör inget, det är ingen ord, och jag fångar inte mina egna tankars berättelse om vem jag är. Men att de som verkligen hogger till än i dag, råkar träffa, så är det nog. Jag tror uppväxten var så förvirrande, att jag aldrig hann bygga upp ett försvar, och de som verkligen inget gott vill, deras mening passerar alla spärrer, och når rakt in till hjärtat. Det är många okänsliga, de vet det bara inte själva, och i deras värld, råkar de säga vad de tycker. Och de råkar träffa precis.

Det är som de okänsliga är de riktigt finkänsliga, de verkar veta att förmulera sig så det sitter.

på huvudet. Sedan en är blind för sig själv blir detta även tyckanden. Jag var rätt ung då en man längst ute på vänstersidan drog en konklusion som jag har fått höra igen av olika, jag är inte rättlinjad, jag vinglar, och gillar digressioner, och därför är jag inte ok. Jag upplever mig väldig målmedveten och kan jobba mot mål. Men det som är interresant är inte målet, men resan. Jag gillar inte hierarkin, led, rättlinjade rader, stela system. Jag tycker om att sätta hierarkin upp och ner, bak och fram, jag gillar vågraka hierarki och linjer som pekar motsatt, eller har vågig form, eller när raden går baklänges. I bästa fall kan det ses som kreativitet, men jag är även nyfiken engagerat och envis, och kan överse att andra inte tycker baklänges rader som går upp och ner är ok. Jag tycker inte om det mainstreamande, det tråkar, men är samtidig för känslig för att vara så bak fram, rak fram och sak orienterat. 

Att vara så inkännande, inlyssnande och varlig, samtidig som jag då inte tycker om att vandra på läd leder till en typ av ledsamhet. Det hade varit enklare att vara okänslig när jag sätter pyramiden upp och ner, så några känner sig vanärade. Det är inte alls intentionen att inte visa respekt, men det är bara långt mera intressant, när en ser allt ur ett annat perspektiv.

Att simma motsröms är roligare, men alla tycker inte det är roligt att jag gör så.