även en sorti

Har tänkt mig tillbaka till Bergen, 17 år sedan jag drog därifrån och i 17 år bodde jag där: 

Bergen no kjyma eg, den röda mattan rullss ut klockan 12 när jag ankommer miljövänligt simmande in Puddefjorden och Vågen. Där står Sissel Kyrkjebø och Jan Eggum och sjunger duett. Klockan 16 eller 4 det kvittar, signerar jag böckerna på Café Opera, medan buekorpsen gör giv akt! Klokken 18 är det bankett på Banco Rotto. Helrått, och sen dess är det nachspiel och då partajar hela Bergen uti de små timmar. Om erna solberg kommer? Det kvittar fullständigt, för se upp Bergen, det er eg som kjymar!

eller kroppslösa. Om det är vårt tänkande, i ett samhälle på snäd, som genrerar psykiskt lidande, vi sitter själv, vi sitter och sitter, äter och äter, är fullständigt utbytbara, folk är alltid vackrare lyckas bättre, och vi sitter alltid med oförätten, alla samman. Vi fokuserar på det vi inte har och allt som är fel. Vi är missnöjda.

Vi läser om miljöproblem, och andra stora, mellan stora och små problem, alla blir till olycka, och vi blir handlingsförlamade, för ingen säger att vissa problem är bagateller, inte är våra, och de andra kan vi försöka göra någonting åt.

Vi sitter och sitter och tänker och tänker alldeles själv, medan vi äter och äter. Inget av det här löser någonsomhelst problem långsiktig. Forskningen de presenterar på teven håller allting isär, ingen ting hänger samman.

Dricka kaffe? Att ta sig i kragan? Live or let die?