även en sorti

och kön. Jag har aldrig tänkt över något alternativ, och jag har aldrig tyckt det är något att reflektera över, men jag är ju bara jag. Hur vet jag hur det är att vara en av de andra snart fyra miljarder andra. Har vi samma identitetskänsla, samma personlighetsdrag, totalt avskilda från det andra könet? Hur kan en veta det? Är det bara kroppen som definierar vem jag är? Bortsätt från då att det tydligen finns en känsla, sedan folk byter kön eller kropp. Om jag vaknade med kroppen till en man? Jag hade fått komplett panikångest, tagit mig till psykakuten och vrålat: Hjälp jag är en man, och hade blivit skickat hem, med ja visst, det ser vi med. Och sedan hade paniken hållit i sig till jag vaknade upp av mardrömmen. Men det är ju för att det är som att byta ansikte, ungefär. Men hur är det med psyket och en inre djupare känsla av identitet. Jag skiljer mig stort från många kvinnor, som har trånga kjolar, högklackade skor, och är välsminksde, de tilhör en annan grupp, men vi har samma identitet? Jag har aldrig identifierad mig med min mor, däremot med min far, men det är mera åsikter och intressen och ja visst personlighet, men det finns då en klar uppfattning att han och jag tillhör två olika världar. Jag är även otrolig seg, nerdig, och kan som katten invänta tidpunkten. Jag gillar fåglar, särskilt fjäll- och sjöfåglar, och blir glad varje gång jag ser skarven. Jag gillar fyr och att kolla på dem, de har en affär på Södermalm, och jag frågar som min far, efter detaljer. Men man, det är jag inte, och jag har alltid gått utifrån att min identitet är då som de högklackades, fast jag aldrig vill gå med det, och fast jag inte gillar klädaffärer, men står och kollar på svenska fyr i ljusaffären, de har även ljus innuti, nemligen. Men någonting skiljer sig ifrån när en man kollar på det samma, det vet jag, men jag vet inte riktig vad.

jag är Ni Trist, jag är Per Vers, jag är Per Fekt, jag är nu (på) Vilda Vägar. Jag har nog hela vägen forkuserat på det jag inte åstadkom, på allt jag inte fick till, på alla murar och alla hinder, och alla möjligheter som blev borta. Först i dag förstår jag att jag har kunskap. Att det är någonting mera än bara minus. Att jag medan jag såg det jag inte blev, inte såg det jag gjorde, och det jag blev. Jag har inte förstått det än, det fortsatte lite i minus, jag fick insomnia, ptss, och jag såg bara det jag inte fick till. Jag såg inget annat till slutt. Sorgligt det med, det går att missa livet på det sättet. Ett helt liv kan gå förlorat med fel perspektiv, Per S. Pektiv! Och ingen sa något positivt då häller, ingen sa då att jag var smart.

I dag låter smart som ett låghalt skämt.

eller att göra, är frågan. Om jag hävdar att jag är något, är jag det då? Om jag kallar mig kristen, men är pedofil, är jag kristen då? Eller om sd vill ha undervisning i skolan, är det kristelig, eller är det ett medel. Att göra gott är principen, och att göra gott, kan det vara det som i så fall, är, fast det inte uttaltas. Påven är nog det närmaste som har kallat sig det, och samtidig står för värden som omfattar läran. Om männsiskor kallar sig någon ting betyder det att de är det? Om jag kallar mig biolog, så krävs det där jag kommer ifrån att jag hade Mastergraden. Nu har jag Magistergraden, i Sverige har den blivit till kandidatexamen. Men om jag kallar mig biolog i Norge,  är jag det då. Visst höll jag på i 4 år med mastergraden, och det var under dessa åren jag specisliserade mig i miljöfrågor, marin mikrobiologi, industrikemi, oceanografi mm. Det låter imponerande, och då är jag Biolog! Alla som läser lite kritisk här förstår att det är mitt påstaående, då jag kunde inte kalla mig biolog, utan dokument på mastergrad. Det hjälper inte vad jag kallar mig. Om jag ville så kunde jag ljuga om det som jag läste efter Magistergraden. Det är inte ljug, men jag mislyckades med att ta graden, och i alla fall på den tiden, hade jag ingen rätt til tilteln biolog. På något sätt så kan en kalla sig vad som helst, men det hjälper inte. För att vara någonting måste en göra någonting. I namnet till någon, blir en inte någon. Att kalla sig något, ger ingen rätt i att göra ohederligheter i skenet av någons namn, ide eller som medel.

Smart, har jag fått höra att jag är de senaste åren, det kan de säga det, men kan jag gå runt då och säga att jag är smart? Hallå jag heter Smart. Jag känner mig inte smart, och kommer därfor inte kalla mig för det. Jag känner mig trist. Hallå, jag är Trist.

Det är därfor fanclubben snart spränger dörren här. Folk tycker hejvillt om trista folk, eller hur?