även en sorti

eller mjuk-glass. Var passar en och med vem? Skenet bedrar. Jag bedöms ofta som soft, och ja visst det är jag, men passar inte tillsammans med dominanta folk. Jag är ingen passiv människa, jag är krystall-klar. Om en vill nytta min kompetens är inte den som frontsoldat, då jag har en analytisk kompetens. För i tiden uppleveldes jag mera soft, medan det krystall-klara mera framträder. Jag vill inte landa fel mera. Det går inte att sitta och vänta på någonting, det går inte att vara i fronten om det är fel, om jag tycker att jag passar i någon roll, måste jag själv ta mig dit. Och inte bli head-huntad, och sedan dumpad. Då är jag ett passivt objekt. Det med roller är svårt, för all ting kan stå i vägen och skymma. Roller är någonting en ofta fick tilldelat, det viktigaste i livet är relationer, som mor är jag inget utan barnen. Men om jag aktivt skall vara något annat än en roll, så måste jag ta en annan roll, det verkar vara bara roller det hela, som om vi inte kan vara oss själva. I de olika roller finns det ett begränsad reportoar, spelar du Romeo och Julia, så finns det vissa repliker, kläder och ett visst slut. Om jag skall spela min roll vidare, går det att förutsäga ungefär hur det blir. Det vill vara en repris av reprisen, och Nej Tack, jag vill inte ha den mera. Att vilja ha någonting annat, är det svårt. Vi är ingenting själva, vi blir till i realationer med andra, och stelnar gärna i samspel med andras krav och förväntningar. Det hela är som i Madam Tusseus vaxkabinett, och ja visst är det felstavad, jag brottas mellan kraven på att stava rätt eller dumförklaras. Eller rollen som rätt eller fel-stavande.

Jag har används som sköld, i och med att min mor har den sjukdom hon har, användes jag gränslöst i rollen mellan henne och världen, som telefonsvararen och alla de obekväma roller hon inte klarede av eller inte ville ha. Jag var den som sa till i skolan att mobbning inte var ok, jag blev inte populär, men förstod inte bättre. Jag går imellan, jag tar rollen som om den var min, och får ofta kritik, då de tror att jag tror jag är något mera än dem. Jag går imellan, skyddar, tar stötet, som jag tror att inga andra kommer att göra det. Folk säger ofta inte tack, de tror jag konkurrerar om deras plats. Jag finns inte intresserad av andras plats. Frågan är behöver miljösaken och klimatet mig egentligen. Kan jag välja en ny roll, en som aldrig utsätter sig för någonting. Troligen ville inte någon merka om jag är där eller inte. Rollen är kanske onödig. Och kanske slutar Norge borra i Arktisk, om jag bara håller tyst. Det är kanske det som behövs, om jag slutar gå imellan, så blir det fred på jorden? Folk skall inte låta någon gå imellan, de måste då förstå att jag är en människa med, som behöver stöd? Om de ofrar mig på slagmarken, så gör de inte det jag gjorde och skyddar. Är det så cynisk världen är, jag skyddar men ingen skyddar mig. Ju så är det och hade jag varit strateg, så lät jag någon annan stå i mellan mig och världen. Och sedan kritisera personen för att han tror att han är något mera. Och klaga och sura för att han inte skyddar bra nog, och sedan för öppen scen dolkar jag honom i ryggen till applåd.

Och får med mig alla på ett iskallt: Gott åt honom, skryyyythalsen!