även en sorti

eller deflation. Som barn kände jag mig värdefull, ja guld värd, då mor blev sjuk, blev jag övergiven. Varje gång en människa överger en, vill en lägga det hos sig själv, som egen brist och det gör någonting med ens känsla av eget värde. I att bli övergiven föll värdet som från guld till gråsten. Men är du fyra år vill grunden i dig vara så fast, att det blir paralella upplevelser. Var det möjlig att förena känslan av värde med den utan, så gick en vidare som marmor? I stället så kunde känslan av värde och värdelöshet inte mötas, det blir en inre konflikt, som inte kan lösas, då en människa inte är matematik eller ekonomi. Så då blir det antingen eller, det blir ingen integrering av uppleveserna, och det blir ett personlig problem. Då vill gärna känslan av värdelöshet kopplas på vid förluster, medan den kan bära andra situationer. I dag har jag i större grad klarat av ett möte mellan de två känslorna, men jag står lågt i kurs. I dag har jag i större grad slutat fred med det. Med mindre värde kan en göra mycket mera utan högmod? Det är bara en hypotes, som säkert kan omprövas. Men det har även medfört en stor empati för alla dom som inte blir stjärnor. Om detta inte värderas som bra eller dålig, så är detta likaväl ett resultat av en sorts matematisk lösning i psyket: + ++ - - - + - - ++ ---++= ???  Typ ungefär!

hem; jag har sovit dålig, den senaste veckan, och först nu kan jag börja förstå varför, det blir att följa sin egen tråd av tankar och sedan göra en koppling. Jag skall hem, men har även sagt att jag skall på min fars grav, på min uppväxtort. Där kom insomnian, fars grav, far. Far tillhör barndomens förlust, och det går att tidfästa den till ungefär 5 års ålder. Då mor blev sjuk förlorade jag banden, eller bindningen till båda mina förälder, allt har ett pris, och jag var den som blev bortprioriterad, de känslomässiga banden slets sönder, fast det fortsatte då jag fick mat och kläder och en seng, skydd mot regn och badrum och badkar. Fast ett tag upphörde även det, vid 4-5 års ålder, kom jag hem till låst dör eller ingen var hemma, jag drev runt i en liten stad, kissade på mig, fick hål i tänderna, merparten av de hål jag har i tänderna fick jag då. Jag har ett bra minne och kan därför komma i håg de olika förluster och ungefär när. Sedan minnerna även är kopplat till en stor känsla av skräck, var de som en kopp, som var sönder, minnen var inte hela, jag blöder när jag har försökt minnas. I dag har jag försökt lima ihop koppen, det skavar fortfarande, men utgör en helhet. Banden förblev brutna, det fanns ingen uppmärksamhet på detta. Några minnen förblir dolda men skavar mig till blods. Då mor blev sjuk, var jag på någon barnklubb, och såg mina föräldrar gå förbi, jag såg dem i fönstret. I barnperspektivet trodde jag de skulle lämna mig för alltid och sprang ut, utan skor och sprang och sprang. Mina föräldrar har omtalat det som dygnet eller då jag var borta och folk måtte leta efter mig. Det måste ha varit hemskt, det rinner en elv eller å just där, minnet är kopplar till så mycken skräck, men själva minnet är borta, men det finns en svag känsla av mörket, ett dike och allt för mycket vatten. Jag är ju rädd för vatten än i dag, jag är rädd för regnväder och vara under vattnet. Det är som jag kvävs. En annan fölust är min kusin, och den är vid sju års ålder. Men där fick jag problem, för min gränslösa kärlek till henne, övergick jag i rollen mygg, vi blev ett omaka vänskaps-par, bestisen och myggen. Än i dag kan jag inte riktig skilja på om folk gillar eller misgillar mig. Det kan vara att det är svårast att veta när de tycker om mig, när jag blir mygg brukar de att slå efter mig.

Det borde inte kunde misstolkas, egentligen.

Jag tar dem alla sju! sa Marta Svennerud. Så blev det för min del med. Efter min moster dog, fick jag ta alla sorger, det var som på löp-band, de var så många som ett ont år, som en mardröm, som den lilla död, det var som att förlora livet. Jag fölorade nästan livet. Jag måtte överge alla gamla band, alla föreställningar om livet, släppa allting, jag klarade det nästan inte, jag har klarat det lite bättre, men jag har givit upp alltför många band till livet, jag hänger lösare, samtidig som att jag blev mera mig själv, mera fri och mera äkta. Jag har lärt något, det du inte sörjer, vill binda fast dig i bitterhet, illska, evig sorg, stalkning, och du kommer aldrig fri; det är bara sorgen som kan det, sätte en fri, fast det är en process och den är grymt grym. När jag inte orkar att sörja sitter jag och slöar på facebook, det kan bli dumt dummare och dummast. Det är även ett pris för att inte sörja, men det orkar en inte kontinuerlig. Innimellan och rätt ofta blir det flykt. Men det gör att jag glömmer för en liten stund. De som dog var en förlust, de gamla förluster var säkert svårast, och sedan alla relationer som fick gå, och de let mig gå, utan att säga hejdå och sörja, som jag vet. De tycker det var jag som var fel, och så går det att tänka. Sedan var det den gröna sorgen, och allt det som hade varit vardag. På något sätt ser det fortfarande inte ut, men jag har försökt att ha ett aktivt förhållande till sorgen och släppa de och det som ville gå. Att förlora så mycket på kort tid, äventyrar egen hälsa, eget liv. Det humöret som jag har, och som är den jag var, håller mig flytande stort sätt, när det inte tippar över till flås, och tunna skämt. Vid att ta sorgen så blev jag äkta, och förlusterna blev äkta, och livet blev verklig, och gränseran blev äkta, men jag dog nästan i all äkthet. Det var reality och realtiy och reality och reality, non stop-reality. Jag dör lite varje dag fortfarande, samtidig som priset är högt, är vinningen att jag återerövra livet, det verkliga, att kärleken till barnen är en drivkraft till att överleva, att de i stor-familjen som inte övergav mig, är en drivkraft, att jag fortfarande missar, trampar fel, trampar på över, under och förbi, att jag aldrig blir någon övermänniska, att jag inte blir perfekt, jag blir: bara jag. Och att jag måste bara godtaga det jag får, det som sorgen kommer med, att jag måste vika för livet, att jag inte kan överköra livet, att jag inte kommer förbi det, inte under och inte över det. Jag har tagit några etapper, några runder och om jag inte dör av en taksten i huvudet, eller av någonting annat, så överlever jag nog sorgen med. Men riktig som folk flest blir jag nu inte. Och då är det bara en föreställning jag har, om vad som är folk flest.

Sorgen kan inte riktig få ta all ting, då tar den livet, och då dör en.