alltings mått? Det här kan jag inte veta, sedan jag är bara mig. men jag har denna uppfatnningen. Att somliga, ser inuti sig och utanför sig samtidig, somliga ser bara utåt och somliga har fokus inåt. Sedan är det
de som fyller liksom hela världen, de är alltings mått. Sedan är det de som ser sig som en del av en större verklighet. Hur påverkar det en människa och hur den ser världen? Om du har alla perspektiv ser inåt
och utåt och du är en del av någonting större, blir du vinglig då!
Eller om du ser bara utåt, så har de färre referansramar, du kan aldrig jämföra andra med den du är. Då du vet inte
vem du är. Det är så många som inte orkar möta sig själv i dörren, där inne blir en lätt besviken, där finns ett reportoar av sidor som en inte gillar, men blir till om en vågar, och bara en av många.
Men har större referensramar och kan lättare värdera den yttre världen.
Om du bara kan se dig själv, du är allting och alltings mått, fyller rommet och där är du alltid störst och dig själv närmast.
Men och men, om du bara kollar inuti dig själv, vad händer då? Blir en psyksjuk eller bara självupptagen? Eller extremklok? Asså!