även en sorti

i familjeterapins grunder, går de ut ifrån familjen som ett slutet system, om systemteorin passar där, är en annan diskussion, men i miljösammanhang är den absolut det. Om livet på jorden, avgränsade av biosfären är ett slutet system, ungefär, så söker den jämvikt, om vi stör jämvikten, så hamnar planeten i obalans och måste hitta en ny. Men då har vi tagit bort grundpilararna för livet på jorden; i dag finns det SÅ många olika störningar och de samverkar och blir tillsammans mera än de olika störningar. Väl i grunden är det det samma vi gör, vi attackerar livet från alla olika håll, naturplundring, föroreningar massivt, vi ändrar hela klimatet, vi driver fullständig härverk, på allting vi behöver för att leva. Vi äldar upp vårt hem, skogen runt oss, i hela landet på vårt kontinent och på alla kontinent. Smarto o co är på frammarsch, under applåd från intelligensian, som tror på evigt liv på jorden. Vi människor, som spelade för högt, fölorar allt. Game over? Gamarna väntar, om inte de går med oss. Om jag predikar hopplöshet, ja det gör jag, men sanden i timglaset rinner snart ut i sanden, medan folk ser på smart-phonen sin. Om de vore deltagande så går det långt bättre, men de föredrar den stiliga byxan, made in kong hong, i stället, de prioriterar den i stället för en frisk jord och livet.

Byxan eller livet, svaret är givet?

Troligen spelar de flesta omedvetet, det är därför vi sitter tillbaka efteråt besvikna och sårade och många illusioner fattigare. Om jag spelar? Inte som jag vet.

Men jag växte upp i spel, det fanns ingen logik i spelet, det blev omöjligt att orientera sig, det fanns ingenting som var fast, det blev till en karta som inte visade någon ting, av det som är nödvändigt för att orientera sig. Kartan var ombytlig, visade inte topografi eller riktning. 

Möjligen var jag den enda som ifrågasatte detta som barn, det stämde inte med någon ting jag såg, med det jag kände, och den var inte alls rätt-vis. Att jag ifrågasatte var inte populärt. Det går att bli galen av att växa upp sådant, det blev jag inte, men jag blev fruktansvärd osäker, och jag började tvivla på mig själv i allt för stor grad. Att jag hade en grund innan, och att jag även är så envis, gjorde att jag försökte hitta tillbaka till den ursprungliga kartan, och det skulle ta ett liv. Då den karta jag försökte bilda inte var lokal, det blev en världskarta. Jag blev även rädd då jag växte till, till slut för alla, då jag trodde utifrån en liten erfarenhetsbakrund att världen var så, en karta som är evig föränderlig, utifrån vems karta det är; att alla var spelare.

Sedan har jag haft folk runt mig som spelar, troligen omedvetet, men likaväl blir jag då en medspelare, efter reglar som inte är mina, där meningen inte är att jag skall hitta fram, och där jag är egoistisk om jag pysslar med min karta. Om livet vore ett spel, men det är inte det. Efteråt när allting är slut, sitter de olika "spelarar" kvar sönder-trasslade med var sin del av spelbrickan, den måste delas på, och de blir oförsonliga över att det ändade så. Livet är inget spel, livet havarerar om det spelas, det finns bara äkta känslor, och de är inte ombytliga. Det är även ett paradox, behovet för att spela, och resultatet, som inte alls matchar mot spelreglarna. 

eller på deras spelplansdel, eller halvdel gör att en förlorar om en då inte gillar deras spel, det gäller så kallade falskspelare, många klimatförnekare är det, många maktsugna är det, och många  nollkoll-are är det. När de får dig att spela deras spel, på facebook spelar de offer, men för en spelare finns inga reglar, det är vinsten som gäller. De kan laga helt egna regler, men om det låter hyfsat, så går folk med på det. Reglerna byts, du börjar tvivla och sedan är du schack och matt. Därför väljer många att stödja dem, de kan se ut som en vinnare, men det är då för egen makt, eller egenmäktig förfäran. Det är alltid världens paradox, och varför den fula får gå hela vägen till makten: äga spelreglarna, spelplattan eller spelmattan. Scmock, och du blir gärna mobbat ut under applåd. Varför spela rent då? Ja några föds så att de spelar rent, men tar de skulden blir de förloraren. Ja men är det inte omöjligt att leva då? Det är därför idealisme finns, vore det fred på jorden, vore det så att folk delade med sig, men i praktiken är det inte det. Men om en ledere verkligen står upp för bra reglar, är det möjlig, det finns en känsla av rättvisa inuti oss, de flesta vill i botten inte att falskspelaren vinner.

De flesta vill nog ha bättre spelreglar, men känner inte spelet. Eller vet att det är ett spel.