lyckligaste folk? Det är mycket det går att undra över, som alla dessa tevlingar i vestliga länder. Är det inte om mästerkocken, så är det om vem som är lyckligast, som om lycka vore en tevling. Jag känner
mig inte igen. Det har haft en stor kostnad för mig att "manna" upp mig. Rimligsa gränser kostar fläsk för en som kommer från en gränslös familj. Det finns så lite jehovas över det som det går att få,
ett evig himmelrike på jord där lejon betar i full harmoni med lika harmoniskt betande människor. Gränser oavsett hur flexibla leder till konflikter, inte öppna, men den som leken vill tåla, måste bokstaveligen tåla
den. Det kostar, att markera märks på reaktioner, det kostar. Och idyllen utebliver. Lycka är i så fall korta och flyktiga små glimt som om jag inte fångar dem, passerar. Små stunder där jag känner att detta
är ok och små stunder där jag kan fånga kärleken till mina barn. Men annars? Det går en våg av självmord, lyckan är i så fall som rikedomen för de privilegerade? Och är det nu lycka som mätas?
Jag nattvakar, är halvvägs olycKling, eller är det inte olycklig, men lite ledsen jag är, vad är egentligen olycklig? Kronisk lycklig är det mani? Eller att vara konstig hög, och det släpper inte? En tvångshandling
som inte släpper taget, tvångslycklig? Det är skönt i bland att kunna vara bare sur, att inte behöva vara lycklig jämt. En sorts frihet. Men att vara sur jämnt vore inte roligt det häller, tvångssur! Om jag nu
är i landet med värdens lyckligaste folk, och de ser bara kravstora ut? Är det det som är lycka? Att hävda sig, köra stora bilar, och komkurrera? Mästerkocken, talent och idoler, bara de bästa sjunger. Ingen sjunger
längre, är det därför så många lämnar? Att sjunga är bara för idoler? Jag nattevakar som så många gånger förut. Då vet jag att jag är pottesur dagen därpå, och att
jag inte sätter bra gränser och folk blir sura tillbaka. Harmoni? Då blir det en disharmonisk dag, men enligt lyckomåttet är det olagligt. Jag struntar i lyckan, i morgon är jag sur och jag upplever att världen gillar mig
inte, jag är på tvären, inte flexibel och skapar disharmoni. Är det farlig, måste det vara mysigt jämnt? Måste alla gilla mig? Varje dag, dag efter dag? Nej jag tror att jag blir olycklig om det vore så. Det kostar
att vara mera sig själv, då allting har ett pris. Det är inte meningen att strunta i vad andra tycker, men det är häller inte meningen att anpassas därefter. Jag nattvakar och vet det blir inget roligt i morgon, det är så
stora krav. Blid jämnt? Som en maskin, lycklig jämnt, som en mani. Att leva är att befinna sig i otakt, människor är på olika stadier, i bland möts de ibland inte, folk missförstår varandra, och det går
inte att ta campassionkursar jämnt, det kostar för mycket det med. Sedan jag blev större barn, har jag aldrig blivit gillat jämnt, det lyder lite mani av det med. Självklart vore det roligt om alla gillade mig, men det låter
hinsidigt, det kommer inte hända. Jag nattevakar, det regnar, jag är lite rädd när det regnar. Men vi är alla så olika, och just det vill få förstå. Harmoni det vore om alla var på samma stadig och alla
gick compassionkursar jämnt? Och vi inte hade tävlingar om vem som var bäst eller den biggest loser? Då vore vi harmoniska och lyckliga? Jag avprenumererar på lyckoklubben, jag är inget värdig medlem. I morgon är jag
sur, och på tvären och jag gillar inte dem och de inte mig. Och det kan vara ok? Frågan är inte så mycket om det är ok eller inte. Vägen blir till medan vi går, vi lever och livet skall upplevas och upptäckas.
Det går inte att designa livet egentligen, förhandsdesigna en lyckoväg, för undervägs får en ta det en möter, även avsaknad av lycka, och vara nöjd så gott det går. I morgon är jag inte lycklig?
Och det är all right?