även en sorti

Hade det nu varit en rollfördelning då jag var barn, ETT uppdrag, men det finns inga uttalade, det finns inga gränser, inga samtal, inga konsekvenser, allt blev informella roller i ett flytande kaos. Ingen ledare, inga ordning, bortsett från fasta måltid, tran och det var städat och oftast rent. Det var en familj som inte ville synas, med allt för stora fönster och skydd mot insyn. Det var en typ av struktur, far på jobben alltid och skolplikt. Böcker och stort hus. 

Så tog eller fann en sin roll. Jag var yngst och fick den allra sämsta rollen, som jag aldrig försto, då en tog utan tack och förlåt. Jag är även rädd för tysnad, det ootalade hotet, uförutsägbarhet, ansvarslöshet, och att bli fången i det. Ingen uttalar vad de känner och tycker egentligen. Och gör en fel, så är det utan logik och får fatala konsekvenser.

Var det konstig att jag ändade hos miljöproblemen, livet var förutdesignad till det. 

Ingen lyckodesignad väg, bara fara. Oförutsägbart och förödande. Ofarbart och sammanbrott. 

Och ingen som tar ansvar, vuxenansvar, verkligt vuxenansvar.

Jag söker vuxna människor som kan ta ansvar. Det finns ingen sökare, och om inte någon tar rollen innan 2020, så går skogen åt skogen. Tante Alma är död? Vråååååååååååååååååååååååååål..

Hur blir det när ett barn växer upp och känner att hennes och familjens överlevnad hänger på henne? Som barn läste jag min brors spidermantidningar. Den ensamma peter parker som ofrivilligt får supermankrafter då och då, och som sedan får vara en superspindel. I och med facebook som når nästan alla världens hörn, ger den illusionen av att kunna rädda världen, utifrån få sidor. Det är nästan lite farligt för folk som har vuxit upp med känslan av det yttersta ansvar. Det blir lite för mycket och det är nog så att allas insats räknas, den är inte obetydlig, men jag kan knappast ha det ytterste ansvar, jag är nog ganska obetydlig globalt. Dessa folken som har tackat mig och gett beröm, har gjort mera än jag, då det visar på att dessa inte sätter sig själv som störst och har ett perspektiv utöver sig själva. Om jag skall jobba med miljöfrågor vidare, och visst går det inte att låta vara, så måste det ha rätta proportioner. Jag lever i en illusion av att allting vilar på mina skuldrar, ja hela världen, men jag har axelproblem, ryggont och frozen shoulder. Så går det med spindelkvinnor. Jag hade behövt lite stöd då och då med. Att spindelmannen kom och hjälp mig lite med superskurkar i min vardag. Med för mycket, med krav från olika håll, som till sammans blir för många och för mycket. Att allting hänger på mig, som om livet var en börda. En sammanhängande börda, och ingen delar på ansvar. Och jag står alltid lika själv, och måste rycka ut, när superskurkarna busar. Det går att ha så många olika illusioner, det är säkert bra att jag tar ansvar, och det är allt för få som tar ansvar för att den blåa planeten, som är unik och om den skall fortsätta att vara blå, så beror det på att det finns syre eller oxygen på jorden och är ingen självklarhet, men vilar på att jorden har en temperatur som gör den beboelig för växter och djur.

Jag vet för mycket, det är ett klart problem, då jag tror andra vet för litet. Och jag måste täcka glappet. Jämnt. Det vidare arbetet är att förstå, att jag inte är spindelmanen. Jag är för det första ingen man, och jag behöver känna på stöd så att jag förstår att bara tillsammans kan vi rädda någonting. Och i det måste jag hitta min nisje. Eller en plats där jag bidrager med någonting, där jag inte far illa. Att känna på och känna andra folk som tar stort ansvar. Så att jag vet att jag kan sova trygt och inte behöver vaka natt efter natt. Alltid berädd på superskurkarnas nya hyss.

och utanför. Det kostar definitivt mera utanför besökstiderna. Och besökstider är väldig inramade. Jag kommer definitivt utanför alla besökstider för tiden, och bra var det? Ja alla har sin tid, och alla andra skall ha sin. Jag är ingen planet, jag blinkar bara då och då. Det finns kommande stjärnor och det går emot mera hållbara tider. Titanic vänder kurs, om den hinner i tid, är inte troligen. Men kanske innan alla drunknar. Jag kan inte hänga runt dessa sidor om jag inte tillför något mera än jag gör nu. Ord är för dyrebara till fyllmassa. På de här sidorna gör jag som jag vill. Ingen behöver läsa fylle-röran. Dessutom har jag fått beröm, två gånger har jag fått miljökredit, eller det är nog beröm det kallas på vanligt språk. Även det ordet kan fördelas på alla som gör en insats för miljö och natur, och då är det i slutändan naturen som står i centrum och är idolet, och stjärnan och talentet och mester-kocken, med all sin rikedom.

Apropå vattenskräck, så undrar jag om folk har ett dubbelt förhållande, barnen älskar hoppa i vatten, men i läroboken är vatten en medfödd rädsla som kan leda till fobi. Det finns de som har haft teorier om att människan kommer ifrån havet, som sjödjur och inte sjöodjur.

Det gäller inte mig, dock, jag kan omöjligt komma därifrån, eller så var min förfäder, den första som hankade sig i land. Vattenskräck är inte ett obekant ord, och det går att skrämma folk med vatten, ge andra skräck, eller rent ut av lida av svår vattenskräck. I drömmarna står vatten ofta som symbol för kaos och hot. Vatten är ett ställe vi inte kan överleva. Och vi tjänar på att inte höja det globala vattennivån. Jag tvivlar på att våra efterkommare blir vattendjur eller sjöodjur.

Det är nu trevligare på land!