även en sorti

eller inte? Jag skulle bli karriärist, det var inte på tal med någonting annat. Kusinen född samma sommar som mig, var min jämbördiga, och vi konkurrerade, varje gång en svag avund över hennes nya framgång kom, var det som en motivation. Jag utbildade mig förr karriär, fött med höga ideal och stora ambitioner. Men sedan alla hinder, alla motgångar, alla tunnellar, labyrinter, bojor, tunna nätverk, och sedan en känsla av misslyckanden, en evig känsla och en fortfarande stor idealism. Är livet lite mera förutsägbart än en tror. För att vara idealist, så är det samtidig svårt att vara karriärist. En måste ha kontakt med fattigdommen, annars blir det bara dubbeltmoral? Var det liksom bara mitt öde det här. Liksom en styrd väg genom labyrinten? Ja det går att undra över.

Tänk om hade blivit karriärist, var var jag i dag då. På ett kontor med två frusne axlar? Rik och överlycklig. Trippellycklig, en superkarriär, en lyckas familj och en lyckad fasad? Ett ideal? Ett förebild? I teverutan? Med diplomer runt halsen? Självklar och med super-självförtroende, cause i deserved it? Det går att undra. Jag fick nu ändå i stort alt jag kan önska mig eller begära. Vad förlorade jag egentligen. Jag har ju sörjat som attans de senaste åren, men när sorgen tog slut, vad har jag då förlorat?

Det går inte att räkna på detta viset. Det blir som en rättighet att lyckas. Så är det inte. En får ta det en får med tacksamhet, för annars har en intet? Kan det vara så det var?

vad är bäst och vad är päst, summa summarum. Jag har varit i min barndoms landskap, jag är bunden, och låst och fast, och balanserar på en stram lin över stupet utan balansstång. Det är bara det att det är nog illusionen av situationen, vad händer den dagen fången förstår att fotbojan är olåst. Gråter resten av mitt liv för att inte såg det flera år tidigare, eller går med den vidare för att inte förlora ansikte! Det är viktig med face, det vet vi alla idag. För utan var det ingen bok, så är det. Det går inte att skilja på verklighet och fiktion alltid, jag släpar kanske runt på en fake fotboja, så är det möjligen, och jag lider av det så att jag aldrig kommer i faceboken. Best eller pest kvittar, med eller utan ä.

Jag är ä-e blind, men vem bryr väl sig om det! 

nu kan det vara så att detta inte är ett svenskt ord, från och med nu blir det ett tag det här. Först var motbacken mitt eget liv, fy fader, vad det har kostat att få någon ordning på det. Men otroligt, en dag såg jag kullar i motbarken, variation och det började gå lättare och lättare. Arvsynden i min familj är engagemang, alltid, det går inte att äga lyckan ensam, lyckan är inte för två, efter dikt av H.M. Vesaas. Jag är uppväxt hårt, du lämnar aldrig någon kvar, du och det är jag, sviker aldrig någon nere. Jag växte upp så, och kan inget annat. Så då går jag i motbacke igen, att vara engagerad kostar, det kostar alltid någonting, själv i sömnen är jag berädd. Och jag går och går och ser och ser. Och det går inte att gå förbi det som ses. Och likaväl gör jag allt för lite, alltid. Att inte ta lätt på det? Om jag fick vara någon annan en dag, måste det vara någon som tar extremt lätt på det. Jag kanske får smaken på det och rästen av mitt liv, ligger jag på en yatch, jag vet inte riktig hur det stavas, och där springer folk för mig, medan jag skickar ut kommandon. Där baki yatchen styr jag hela världen, alla lyder precis vad jag säger, jag sitter på knappen och äger världen. Om de försummar sig tryckar jag på knappen och de äts upp av min haj. De lyder av pur skräck, jag har ordning på världen och ligger och solar och solar, och får allting jag vill ha genast. Det fattas inget, och kontrollen är total, stenkoll. Om jag inte gillar någon, schwopp, så kommer hajen min, jag solar och solar år ut och år in, allting är perfekt, alla sköter sig på jorden, och ingen muckar för hajen. Det blir en välskött jord, där 75 % av jorden är skyddat av mig. Detta låter fruktansvärd tråkigt, någonting fattas här? Vad är det?

Svaret lämnar ni in till SVTS tips till studio för överlevnad. De blir extremt glada för svar, någonting väsentlig fattas där med.

Och det borde hajen min fixa, eller hur? Vi tar dem till lunch, schwopp! Nam nam!