även en sorti

tar vi rästen med. Jag slutade att prata, dvs redan i grundskolan, bara vädig privat sa jag någon ting. Och då jag blev studerande fungerade det dåligt. De första ett och halvt åren i Trondheim på enga ben, var det svårt. Jag var, för mycket själv, och i stort gjorde jag för, mycket själv. Som tur hade jag drivkraften att göra, mycket själv. Fast några fanns där med. Alldeles själv, kan jag inte skyltat med ha varit, som tur är.

Aldrig så illa att det inte var gott för någonting, jag blev en bra lyssnare av det, och långsamt började jag förstå mera och mera och mera. Långsamt vände skutan, men attans att vända en hel skuta, eller låt oss säga växthuseffekten, det är jättesvårt att vända, eller ta tillbaka det förlorade. Med åren har jag försökt ta tillbaka det förlorade. Det är bara det att allting har ett pris, något gillade den jag blev och inte den jag blev-blev. Nu pratar jag för mycket, enligt vissa, jag tycker för mycket och jag lyssnar för lite, jag ler för mycket och jag är för mycket. Till lags åt alle kan ingen vara, så är det och så vill det vara. Och jag då? vem vill jag vara? Ju idellt sätt en mellanting, tror jag. Men jag kan inte vända och vända och vända. Jag måste få vara, och sedan hoppas på att någon ser värdet i den jag blev-blev, och sedan så är jag någon med och måste gilla den som gillar den jag blev-blev. Komplext, eller hur? Eller som de säger där jag kommer ifrån, dæven, för en gång skuld har jag glömt bort det de brukar säga.

Och det var rätt skönt! 

är för många glänsåren. Jag hade kronisk max ångest i skolan och hemma de tre åren, jag vet inte vem jag gick tillsammans med och gjorde inte läxor. Jag kollade under sängen och i skåpen efter monster. Hur gick det då, resultaten gör att jag inte kom in i Sverige alla åren jag bedömdes utifrån dem. Jag skäms fortfarande över åren, det syntes utanpå, jag kunde inte dölja det dessa åren, jag skulle bli rätt duktig på det senare i livet. Mycket av mitt liv har gått ut på att dölja så ingen skall se, jag som har ansätt mig för att vara fördomsfri, har ett starkt ogillande för egen svaghet, att visa, gråta, vara. I dag är det ett hinder, jag kan må ur illa som helst utan någon ventil, som tårar. 

Men i klassen fanns T, som satt bredvid mig, en engel, med gott humör, lika fördomsfri som snäll, då han förstörde min pännvessare ofrivilligt fick jag en ny blå i motorcykelhjälmutgåva. Den har jag fortfarande. Vissa är kanske för snälla, han är i sitt fjärde äktenskap med minst lika många barn. Nu verkar det vara stabilt. Från lång distans önskar jag allting gott. Sista tiden på gymnaset blev jag även känd med S. Vissa människor bedömer andra utifrån andra mallar än de vanliga. Gud ske lov för det. S och jag har kontakt i dag, hon är en vardagsmänniskan med större förmågor. Hon var med mig på min fars grav denne sommaren. Jag måste akta mig för att bli sentimental, det kunde sätta i gång kranen för tårar, den möjligen inte går att stoppa.

Jag tror jag ser livet som en sträcka från vagga till grav, graven är livets mål, jag gillar inte målet och allt jag gör är att hitta avvägar. Jag gillar inte hösten, den är sista kvarten.

Även har jag aldrig berättat om mitt liv, ingen har frågat, och antagligen orkar folk inte höra om andras liv. Med att skriva här får jag ut orden, de sitter inte längre fast innuti mig, jag skickar dem uti det blå, som vågor, koder och nollor och ettor? Som kan tolkas av andra datorer och läsas ett tag. Det som är med det digitala, det varar inte för evigt, då blir dessa orden bara till vågor ut i det blå och det är lika gott. Jag tycker inte om min berättelse och ingen behöver besväras med att köpa den, de kan hitta den i rymden.