även en sorti

Att möta någon handlar om att strunta i deras yttre, fasaden. Varumärket. Bakom finns människan, det förpliktar inget att möta någon, ett möte är bara ett möte, men det kräver viljan till att vara ärlig, och att aldrig strunta i männsikan du möter. Det kräver respekt och det kräver att du aldrig avvisar fult, men alltid vågar ändå säga nej ifall det behövs, eller jag om det behövs. Jag har aldrig varit duktig på det ytliga, där är jag lost. Men möten tyckar jag om, där finns respketen för alla. Alla har en männsika inom sig, fast några vill hata en om en kommer de för nära. Inte alla vill bli mött, och måste då släppa det. Jag har det från min mor. Men hon kliver lite över staketen, det funkar inte, staketet måste vara där, annars går det båda vägar, om det inte finns staket, blir det intrång. Staketet är gränsen, i mötet. Fasaden är säkert viktig, du kommer nog inte in på fina ställen i sjaskiga kläder. Men det är berikande att strunta i andras kläder (väl det är självklart viktig att de har kläder på sig, dock; där går gränsen för att orka möta folk) Många tror att möten föpliktar, men det är motsatt, det föpliktar inget, du har bara bekräftat den andras existens. Och ger den andra en möjlighet att bli en människa. Det handlar inte att bilda relationer. Det handlar om det bortanför han eller hon, var någon kommer ifrån, ålder, outfit osv osv. Det handlar om att vara en människa och möta andra männsikor. Ok, det kan misstolkas, men i ärlighetens namn går det att vara tydlig med intentioner och vem en själv är. Möten ger visdom; karriären deras och bilen och allt blir oviktiga. I möten hittar en det gemensamma, och olikheter. En förstår mera, och det blir lite som att låna eller gå i andras skor. Det ger perspektiv och stressar ned.

Men det kostar det med, annars ville vi väl inte gjort annat än att mötas? Eller? 

och efterfrågan. Vad är det mest i av en stad, folk? Och folk är ensamma och ser ned i mobilen? och det leder ut av ensamheten? Det stora ointeresseret för varandra, vad  kommer det i från? Det finns många vänskap och relationer som går fölorade på det sättet. Det går att visa uppmärksamhet, se runt sig, le till ett barn, säga att hunden var fin, låta folk gå in för sig, och visa hövlighet och respekt. Men även jag har en stor försiktighet, det går inte att uppföra sig hur som helst. "Tjena gamla, så där står du och sjanglar, du kanske är ute efter min plats! Tjena morsning polarn, så du är ute och reser, skall vi dela på en bärs? Så där sitter du och pular med mobilen, puddingen!" Hm. Det är viktig att vara försiktig, frågan är om at det går att bli allt för försiktig. Och folk får passera för lätt. Men relationer är svåra grejer, att bjuda in och ut folk. Vissa folk är för bra på något sätt, och en känsla av ovärdighet kommer in. Men gränser måste en ha. I min veckotidning är allting så ideelt. De möter igen sin första kärlek efter 30 år och sedan bang! Ingen ting är ideelt i mitt liv. Den första kärlken var viktig, men det var min första och inte den andras första. Sedan har jag haft ett förhållande till och sedan var jag gift i väldigvädlig många år. Det går aldrig att leka med någon. Inledas en realtion, så är det allltid på allvar. Det är inte som att äta äpplen som någon uttalade en gång. Och så är det med vänskap med, det är en följsamhet och en självständighet samtidig, det är viktig att kunne dansa på rätt sätt. Eller så är det inte så farlig att våga säga hej, ta kontakt, och sedan tåla ett nej. Det kanske är det ordet vi är mest rädda för i världen, häller leva fantasin än att få den bekräftat, att våga satsa och få bekräftat resultatet, häller sitta och drömma bort sig till livets slut? Jag måste våga mera. Jag sitter och väntar på att bli headhuntat, men jag ville aldrig förstå om jag blev det, jag velat kollat konstig på personen eller telefonen eller mejlen innan jag raderade den som en konstig skräpmejl. Konstig hade jag tänkt, vad har de för problem? Eller tror de jag har ett problem? Eller det var en konstig formulering. Ja, det går att inte kunde ta in vissa saker. Jag är en person som inte blir sprungit ner, jag som är så social har får som ringer, ingen som nackar på dörren, eller som skickar blommor på dörren. Jag tror jag är en person som bjuder in, men om jag skall vara ärlig, så är jag som alla andra, jag håller folk på armlängds avstånd. Det är nog mycket en försvarsstrategi, men då går jag även miste om vädlig många fina folk troligen. Sedan jag inte är medveten om att jag håller avstånd till folk, är det svårt att veta. Men att få folk nära betyder att kunne bli sårat, och det är känsligt för alla. Därmed går vi alla miste om guldfåglar eller guldfåglen, troligen.

Det är inget dumt, det är för många som har varit ordrika som har varit socialist som blev racist, som var det ena och det andra som blev det andra, som sa det tredje och blev det fjerde. Från mitt ställe säger de mycket, mycket var bra sagt, men sedan blev det rätt mycket dumt med. Det är en konst att hålla munden, det är ingen skam, jag kanske borde tänka över det tre gånger till!