Jag är extremt hövlig, som min far, han var latterligt hövlig och jag misgillade det som barn, arvsynden, det var nog bara för att jag visste det var mitt kommande öde. Problemet med hövlighet är att det tar tid att
sätta gränser, snart har jag hela isis och knarkmaffian på min sida? På fleisboken! Nja det var en liten överdrift, men medan andra röjer bort folk direkt, är jag för soft, och jag vet och jag misgillar det, och tänker
att jag borde vara tuff och kald, jag är inte det alls.
Jag har en hövlighet som är lite komisk, som då jag höll upp dörren som ung för professorn på utbildningen, en tid efter förstod jag att han
blev sur, för att det var alldeles fel, den av högre rang håller upp dörren, i alla fall i hans generation. Jag och några hövliga från andra länder står och väntar till alla går om bord i bussen,
sedan visar vi hövlighet för varandra vi som väntar. Jag kan inte bättre, hövligheten är jag och är den. Jag förargas över den men gillar den hos andra, men den gör att jag alltid kör saktas, jag kommer
sist. Men jag kan även snika i kön, konstig nog, men kan inte snika på ohövligt vis. Vissa saker kommer en inte undan, hövlihgheten har jag märkt många inte gillar, det är fel, jag är fel. Och jag tror jag är
fel sedan jag är hövlig, tvångshövlig? Det är jag, det är grunden i mig, jag kan inte vara perfekt som lagom hövlig; överhövlig, det är min karaktär, men är osäker på om jag kan sluta
fred med den. Jag är en sengångare och en sköldpadda, det förargar mig, men inte nog till att spränga skalet, eller gå snabbare. Hallå detta är urusel egenreklam, vem vill hänga med en sköldpadda med isis
och knarkmaffian som bästisar.
Fankern häller!