även en sorti

Om jag tror att jordas framtid hänger på mig, vad kallas det, storhetsvansinne? Kognitivt grundantaganden? Stress (för stort ansvar och för lite inflytande)? Kadaverdisciplin? Faktum är att jag inte har storhetsvansinne, jag är i bästa fall bara ganska korkad. Jag kan inte hålla på som jag har gjort, men vet inte hur jag kan ersätta på bästa sätt. Jag är uppvuxen med att tro att all ting hängde på mig, det är en typ av grundantaganden, det är inte säkert så rationellt logisk, men jag går med en inre alarm varje gång jag uppfattar att det är fara, och varje gång jag slappnar av tjuter den så högt att jag hoppar till. Det kan även kallas att växa upp i skräck, om jag blundar då går det åt h.. eller åt skogen. Ok något i detta antagande är säkert överkurs.

Men snälla nån, om jag tar en liten paus, så vaktar ni jorden ett tag? Så att jag inte får hela ansvaret? Det vore verkligen skönt, och jag kan få sovmorgon med? Det vore snällt!

Flera än jag har vuxit upp på samma sätt, det blir en livsstil av det, alla blir inte kända för det, men det är rätt stressande i längden. Och reckomenderes inte som uppfostrandemetod.

Resultatet är högst osäkert. Lite som rysk ruljett!

Nu håller jag på med sju ting samtidig och höll på att bränna inne, med pannkaks-smäten. Ursäkta miljörörelse, jag måste prioritera sluten av studierna, jag ÄR för ordentlig, jag kan inte jobba med miljöfrågor på detta sättet, jag springer häcken av mig, och de 90 mejlen stirrar jag apatisk på, och de stirrar apatiska på mig, som en asylsöakare på migrationsvärkets scheman.

Jag styrs av barndomens subtila straffmetoder, allting är mitt fel, även når naturen går åt skogen. Allt hänger på mig, men när katten har ätit upp mig, så bryr jag mig ändå inte, ärlig jag är också ett miljö och är en del av något större, jag behöver lite omtanke någon gång i mitt liv, så att jag gör ting från vilja och inte tvång. Jag behöver paus, jag ursäktar om naturen går åt skogen under den tiden.

Sorry allting har sin tid, detta går inte mera.

jag har läst kurslitteratur och försöker förstå mine såkallade inre dialoger, och det måste vara ungefär så, jag har alltid varit fel, jag är onormalt hövlig, det är som att ha 10 meter skabb utanpå sig, ingen kan vara så hövlig, tänk att hon frågar före hon lånar saker, gud vad skammelig, hon kan inte ha många vänner hon som är så hövlig, hon är mera moralisk än påven, hon är för ordentlig, gud vilken skam, hon tackar för maten, gosh, och det första budordet är egentligen, jag får aldrig lipa! Hon är alltför ordentlig, hon tror att hon är någonting, för att hon frågar före, ingen gillar hövliga folk, det är SÅ lågt, hon säger tack, men gud så får en inte säga häller. Tänk hon åt upp all maten, gud det gör ingen, ingen, hon är förskräckelig ordentlig, sådan är ingen, ingen så ordentlig får vänner; detta är inget jag ställer frågor vid, det var och är universella sanningar. Jag har nog aldrig hört någonting positivt om min person, det är jag som är tio fel, jag är alldeles fel, genomordentlig, sjukligt ordentlig, ingen andra har sådana skavanker som jag, jag har 10 kilometer skabb och är genomhövlig. gud ingen människa är sä hemsk och hon har inte livets rätt.

Jaha, så kanske det faktisk är? Ganska enkelt och hon får skylla sig själv, eller hur?

Tänk om någon som jag känner läser detta! Då vet de att jag inte är någon hjälte, men en mes, som kanske kan gråta, jag kan aldrig gå ut mera, jag har gjort bort mig för alltid, jag är nog den enda vuxna i universet, som är så ynklig, tänk om någon ser vem jag egentligen är, en potentiell lipare, jag kan aldrig mera visa mig utomhus!

Men om jag inte går ut dör jag av svält. Och blir hittad efter 7 månader uppäten av katten, som dog efteråt. Det ville bli enorma tidningsrubriker, och jag ville dö av skammen.

Detta är moment 22, mission impossible och ett öde värre en döden, jag är ingen hjälte, jag antigen blir avslöjad som en som lipar eller en som blev uppäten av katten. Hjälp SOS mayday! 

Jag behöver hjälp, är det någon som hör mig!?!?

Jag en mes! Jag som möjligen råkar lipa! innan katten tar mig!!!