Alla stupstockar genom livet omringar mig, som en skräckis av Bäck, de blir levande och dansar tcha-tcha-tcha, de bildar en mur som mot Mexico, och jag kommer inget vart, de bildar ett läger runt mig och med klimatgasen dödas jag
snart, de är en film av Hitchcock och snart springer stupstockarns efter mig, de försöker kväva mig, är i och runt halsen. Hjäääääääääääälp!
Stupstockarnas återkomst?
Eller kan jag fira för första gång i livet, fira mig själv? Jag har firat andras mastrar och doktrar, jag har firat andras framgångar, jag har firat och firat, men inte mig själv.
Katten har bajsat på balkongen,
det stinker pest och inte fest.
Skall jag nog en gång sänkas nära målet, eller kan jag få slappna av någon gång. Jag har sprungit och sprungit som om jag hade livet efter mig. Kan jag någon gång komma
i mål, innan livet är över?
Den som lever vidare får se!