även en sorti

Jag har varit i Bergen på riktig för första gången på 17,5 år och blivit osedvanligt väl bemött på resan Det har inte varit en nära döden erfarenhet, men en nära gråten erfarenhet. För några av oss är det näsrtan lika farligt.

Det går att ge sitt liv oändligt många berättelser och förklaringar. Några av dem låser en och några låser upp. Om jag var ett hus med dålig grund, så var det gränsen, väggen utåt som var ett elände, det förstod jag under poststressens resa. Och jag fick sätta upp en ny. Nu är inte det enkelt. Och relationer rasade. Det var som att sätta upp en levägg i stormen, ja kanske inte med irmas kraft. För väggen var ett måste, men att försöka skydda sina gränser, leder till att andra gör det samma. Att mötas vid gränsen armerade är inget att reckommendera. Men den ekande tystnaden är lika hemsk. Jag hopppas att jag en dag när min gräns funkar kan möta andra där på ett bättre sätt. Livet är en kamp för överlevnad, sanningen är att ingen överlever, men i gränslandet mot andra finns så mycken osäkerhet hos alla. Alla är rädda för att utplånas och det enklaste är pistol eller armerade. En måste vara otroligt trygg för att möta andra med självsäkerhet i möten. Och en fortsättning följer, på resan hem hamnade jag på hotell med frukostbuffé. Jag har inte ätit på riktig på lång tid.

Att ha så dåligt hus eller vara så hemlös att en börjar bygga väggar i stormen är överkurs, jag har aldrig försökt möta någon dåligt, men kommit till kort. Den dagen väggar står stadigt och golv och tak fungerar, vill jag lämna fokus på huset. Att bli självupptagen har även ett pris, varje gång självfokusen blir för stor, återvänder den sociala fobin, jag blir så illamående och maten och magen vill upp. När jag glömmer bort mig, börjar jag att leva. Den dag väggen står stadig önskar jag att städa upp i mitt språk. Vi har bildat ett långt kaldare samhälle och attityder gentemot andra än nödvändigt, konkurrens och hierakin bildar skikt, hat, statusjäkt, och orkaner och klimatändringar. Det jag har själv behövd bemötts av andra med vänlighet, beröring, ett språk som inte är armerad, vänligt och i bland bestämd, att prata utifrån vad en känner gör andra trygga. Jag hade behövd att bli bemött med ärlighet, och om någon i stället för kald tystnad hade sagt de saknade mig, hade givit mig det jag behövde, jag hoppas jag själv kan bemöta andra så.

På resan till vestlandet möttes jag av gamle vänner och psykologen, på ett sätt som var så fint att det hotade hela mitt skruttiga hus, som jag brukar hela min kraft på att hålla ihop. Med ordentliga folk runt omkring så villa huset hålla, bli stadigt och det börja gro och växa i trädgården. I ett samhälle där alla måste försvara sig själv och vi bemöter varandra dåligt, blir det en gemensam attityd. En snålhet gentemot varandra som gör oss alla fattiga. Med fasadhus, eller hus som faller. Det kommer aldrig att bli paradis, det är ett orealistisk ideal, men bättre än i dag måste vi klara det. Vi bygger någonting hållbart om vi orkar ta hänsyn till att alla andra bygger sitt hus med utifrån vilket väder det är under livets resa.

Att hjälpa andra med bara att själv uppföra sig bra, borde vara en enkel konst. Men verkar vara det svåraste vi människor gör.

Att överges som barn, där detta är konsensus, lagar en evig återvändsgränd. Där återvänder jag och där finns inga. Igen och igen vill jag råka återvända. Och sedan jag har valt samma folk vidare i livet, saknar jag helt erfarenhet av folk som inte sviker, eller som bara är med i goda dagar.

Det är som en trasig våg, den funkar inte. Jag fick rollen att stödja men inget stöd. Det råder total ojämlikt.

Det går att dels mitt liv i tre delar, mittnorge, vestnorge och sverige. Jag har återvänd till vestnorge som utgör 1/3 av mitt liv. Jag mötte igen det som hade varit och fick en otrolig värdig mottagande, men ligger natt efter natt utan sömn, maten går inte ner, jag är på en tidresa, och jag lider. Det går inte att resa längre bakåt, denna gången har jag frågat min resterande ursprungsfamilj om stöd. Svaret blir nog nej. Alla fina ord om kärlek faller när det kommer till kärnan. De ville ha ett barn som stöd, och inte ge. Längre går inte kärleken. Det har präglat mina vidare relationer, ja visst har jag kompenserat för bristerna, men premisserna är den samma, jag bor i ett hus utan golv och väggar. Om jag inte är golvet och väggarna faller allt. Det är min roll, och utan fula villkor, saknar jag hus när jag inte har kraft att vara golv vägg och tak.

Jag kan inte störa dem jag bor hos, natt efter natt utan sömn och dag efter dag utan mat. Att överges med flit har ett högt pris. I vissa hemlösa lägen försvinner min förmåga att ge, och då faller jag i sönder, för när inte jag ger är jag bara skrot, ja ett levande lik. Den maten jag inte har ätit vill upp och ut. Det är hela magsäcken som hotar med att komma upp. Och visst vill de välja vackra sånger till mig, just det kostar mycket mindre än att visa mig grundläggande respekt.

Det tar ett helt liv att bli en människa, fallgroperna är många. Att ta tillbaka rätten till sig själv, att inte fångas och ägas av människor, ideer, oavsett hur bra ideerna är. Att førstå att detta är mitt liv, att regissera det så att jag är huvudrollen i min pjäs, att jag har rätten till ansvar och ansvarsfrihet, arbete och vila, bekymmer och bekymmerfrihet, samvaro och avskildhet, att vara flexibel och oflexibla efter mina behov, som är precis som alla andras. Att få och visa respekt. En balans och där balansstången inte lutar för mycket. Att inhämta sig påny och påny. Vem visste att detta var livet? Det följer inte de recept, som en trodde, och det finns inte någon riktig recept, med konkreta mått.

Bara leva på, på bästa sätt.