även en sorti

i Sverige består av väldig trevliga folk, och jag kan trivas fast temat är dödligt. Men vad om de inte tog allting så allvarligt. Varje möte är jätteseriöst, och så klart en kan inte skratta åt problemen. Och inte kan en spåra helt ur. Men lite? Någon gång? Självklart är det folk som har familj och tar jobbet seiöst. Men går det inte att varva lite? Självklart måste det vara tematisk, men utan lite humör? Med lite avvik från dagordningen varje påsk? Alla har nog sin arena, och det kan inte ta av, det är ju verkligen allvar. Men lite lättja? Så att det går att improvisera lite? 

Tja den som lever vidare får se.

meningslöshet. Efter att ha fingranskat livet, är det en konklusion. Först får vi veta att vi skall dö, sedan att solen tar slut om biljarder år, och sedan försöka skapa en mening. Sedan det stora bakslaget, människan förstör jorden i den grad att det är inte bara jag som dör en dag. Vår existens står på spel. Allt en har strävat för kämpat för och levat för. Norge lever i en galen överflod nu när jorden snart är bankerutt. Jag mår SÅ dåligt av att se på det, jag mår dåligt av Norge. Allt är lika sjukt här. Och vad är Oslo utan mostern, fjällen utan far, Bergen som utbytt stad. Jag är i landssorg. Det är ingen mening med livet, vi är mera lägrestående än fästingarna vi kommer att utrota för att de inte har någon funktion, det är vi som inte har det. Men människan kan inte se sin litenhet. De kommer att kämpa mot sista fästing för sin inbillade storhet.

En måste laga sig mening. Annars är det ingen. Meningen med mitt liv är att tramsa eller tulle, det ända roliga med livet. Men tillsammans. Själv blir det meningslöst. Toppen på mening är att få döttrarna att skratta, det är toppen av lyckan.