även en sorti

mitt liv var aldrig inplanerad, jag råkade...passar. Jag råkade köra in i Paris i en typ sportcar då jag var 28 eller där-omkring. Ja länge för Lucy Jordan hann. Ja som passagerare, det var på samma resan som då jag skulle vandra ensam på Mont Blanc i shorts och sandaler, ja och tog lokaltåget upp. Så varför klagar jag då? Jag råkade även hamna som olycklig städerska i mitt eget hem. Att planera kräver stöd, och just det är det inte alla som har. Då råkar livet en på olika sätt. Och det som händer råkar vara båda det ena och det andra. Från insomnia till att köra in i Paris i en sportbil. Det att sitta vid rodret eller kontrollknsppen är långt mera bekvämt. Det är kontroll, och med kontroll vet en vart en hamnar. Men risikerar att tappa sin passagerare. Då det är resan som gör målet mödan värd.

Eller hur var det nu igen?

Varje dag får jag 30 mails om allt och alla som blir utrotade, först skulle det signeras, men nu är det pängar. Jag pängar? Jag jobbar ideellt, Jag har ännu inte vant mig vid konkurrenssamhället, som en väggpryd sitter jag och väntar, på vadå? Ja att yta efter förmåga och få efter behov, men det är motsats, jag ger efter behov och får efter förmåga. Och sitter som en ribbat höna efteråt. Dum? Jag har börjat att undra själv. Långsam? Efterbliven? Jag är en enkel människa, jag har ett band till folk, och om de biter oväntad, så har jag ingen copystrategi. Jag tror folk flest är långt mera blasserade, de har olika förhållande till en människa, och är helgarderade. Jag har även ett förhållande till en sak. Det är även enkelt, om Titanic sjönk, ville jag drunkna allra först, medan jag stod nere i maskinrummet och klurade på hur jag skulle lösa det här problemet. Att det var ett isberg kvittar. Jag kanske är en urinvånare? Jag har faktisk tänkt tanken länge. Jag ser lite ut som en. Jag tillhör dem med ett underskott i sig, men inte kunna jag fråga om pängar för att fylla det, snällt försöker jag snickra ihop hålet, efter alla år, är det lika hemmasnickrat, och jag har inga snickareförmågor. Jag är även långsamt arg, när jag efter hundrade år har samlat på mig nog till att bli lite, blir det malplacerat. Hur lösar jag det här problemet? jag är mitt eget problem. Men det är strunt samma, så länge jag inte är någon annans problem i det här samhället. De odlar stjärnor i det här samhället, och inte snickare i maskinrummet. Och inte folk som är fullt och helt men styckevis och delt. Ja enligt Ibsen. Vem då Ibsen? Ja han är död nu, så det kvittar.

Om detta är sanningen om mig? Ja i alla fall bitvis.