även en sorti

mot de med fördomar? Jag tror inte det går att bli fördomsfri, har en inte fördommar mot annat, så har en fördommar mot dem med fördommar. Det är otroligt många tabun i ett samhälle, det största tabuet är när någon skammar en eller en hamnar i skam. Det är lätt att laga program på teven om det, då blir det igen de andra, men alla är i samma båt där med. Det är ett medel att skamma någon, eller om en ertappas i en skamlig situation, så är det så väldig tabu och ingen får veta. Och alla känner det som det är bara de som äger skammen. Så är det självklart inte.

Vi har ju ett samhälle av lägsta grad innan floden tar det, skulle jag till att säga. När vård och skola och myndigheter skammar sina kunder, så de aldrig kan berätta om det, tror de, då är det botten. Jag både har en del att skylta med, och motsatsen. Jag känner inte större fördommar emot utsatta. Jag känner emapti och att det liknar lite väl mycket på min historia. Men där finns folk som verkligen hatar andra. Men då, tänker jag, att om jag inte kom från en välbergad släkt, så hade jag nu inte haft någonting jag häller. Fungerar inte familjen, så ser det typ det samma ut överallt. Jag förstår inte hur vissa orkar, som lin. Myndigheter har uppfört sig vulgärt i möten och då skulle en tro att de hade en självbild som inte tillät dem det. Nej då! Då kan jag tänka att lin. är uppvuxen utan det mesta, och har knappast i vuxen ålder fått ett: hej. Hon kanske inte röstar på det partiet jag ville ha gjort, men om ingen säger hej?

Och då igen, även jag varit i vården, och mött andra folk som har varit där, och jag har börjat undra vem som är sjuk här. Kan det vara att många folk dras till service och vårdyrken av osjäliga orsaker, och där sitter de och skammar folk? i alla fall kommer det aldrig ut, då de verkligen lyckas. Barn får krav i skolan som är så orimliga att de skammas redan där. De konkurrer om att visa ytan, och totalen av skam måste bara växa och växa i samhället, och det blir bara flera och flera som utsätter andra. De i vård-yrken och folk som arbetar med andra sitter under väldig tryck, så behovet för att vara låg kan komma av olika orsakar. Men om nu folk måste skamma andra, så borde de skam nog sjukskriva sig? men då ville de i stället bli skammade. Hopplöst?

Det värsta är nog änglsan för att bli lågskaste, att stå för skammen, eller det skamliga. En ting är vad en person själv gör som räknas skamligt, en annan sak är att bli skammad systematisk i ett samhälle, bara för att du måste gå på något kontor och be om hjälp. Den skammen som folk känner, och då inte efteråt, som när de kan sitta rakt i ett tevestudio, men alla de som krälar runt i sina hem; med eller utan alkhol, piller, funktionsnedsättningar, utmattning (i dag är det ett normaltillstånd), sjukdommar, ålder osv osv. Allt med namn ger skam, och et läggs på det personliga hos en männsika, men ingen känner skam om de blir bemött bra, då blir de flesta människor. Utan bemötande kan du hitta dem lite väl sent där de hänger och dinglar.

Och skammen borde då fördelas på alla för det.

Om jag är så mycket bättre? Jag har fått höra den. Nej då, det är motsatt. Jag tycker inte jag är någonting bättre. Jag är en som ofta isolerar mig, för att släppa se folk, men de gånger en råkar orka göra gott, så ger det en bra känsla. Varför jäkta uppöver, när de bästa inte finns där? Jag hade köpt tidningen situation, en dag jag tog pendeln. Jag råkade sitte mitt emot en gammal alkoholiker. Då jag hade läst tidningen så var det ett stycke som var väldig akutellt, och jag gav tidningen till manen mitt emot, och han blev så glad så det rann en tåra ner på kinnet.

Men varför gör inte jag detta jämnt då? Det är för att jag inte är någon större hjälte, jag är skammad jag med, och använder min tid på att försöka inte gå i utmattning. Alla har resurser, men blir det en kamp om att inte äga skammen, så blir de aldrig till. Och om du går fri från skam för att du skammar andra, så borde det finnas en andra instans. Om det inte gör det, så får vi försöka dra fram skammen, från de mörkaste krokar och ventilera den lite grann mera.

Och den är inte de andras, vi delar på den, alla ihop, det tillhör grundkänslorna våra, om vi är människor.

Efter att ha lyssant ett tag på debatten om försvarministern, tänker jag att det var lite naivt skrivit det under, det är schockerande det de säger, och jag tänker att de kan då inte mena det de säger. Det är något som heter attityd-glidning, att argumenten binds upp i tidigare argumentation, och till slut kan det låta som propaganda från andra världskriget. Min andra tanke är att jag är naiv, jag tror inte att de tror på det de säger, det låter för illa, som om det inte var folk de pratade om. Det är säkert både och, men jag tror jag väljer en smula naivitet, för att bevara tron på folk. För en som har valt en egen väg och inte har måttat tycka det andra tycker, tänker jag att det finns en frihet i det. Och jag tänker att om folk fick reflektera fritt, ville de inte ha valt att hata och förakta, de vill ju som jag möta andra som är ok. Att kunna prata om det de gillar, och bara få vara. Och vi kommer alla i en situation då vi behöver andra. Det är klart att med så mye prat som det är i dag på teven så blir det till slut tullball, tja på norska. De kunde ha haft tystaleken i tre år utan att någonting gick mera snätt av den andledning. Troligen. Jag kan ju skriva en motion om det, och reckomendera tystaleken för dem. Det är i grunden inte så trevligt med alla dessa folk som tycker och tycker och trycker det på andra. Det är någonting med att det verkligen är synd om människan, som Strindberg sa, och då är samtliga inkluderade, för inte är det särksilt trevligt att lyssna på folk i flock. Det är alltid någon de skall åt. Allt för ofta. Förut gillade de inte dem från Skåne. Trångt och kvävt och det är klart att då finns lite empati, och om jag lyssnar för mycket på dem, så kommer drömmen om ett hus själv i fjällen, där jag slipper se dem. Då kan en verkligen snacka om vi och dom, eller jag och dom. Dom ligger nära dum och en dom är det samma som att bli dömd. Det finns en anledning till att orden är som de är.

Och orden blir allt för många för oss enfaldiga. Eller så är jag bara vädlig less och för trött.

det finns tre typer som röstar på de som inte gillar främmande, det är de som har det som ideologi och sedan är det de som har behandlas orättvist, och sedan de som tycker att vissa som sjunker borde ta sig i kragen. Men oavsätt de som har varit offer och ramlat far illa i dagens samhälle utan säkerhetsnät, och fattar inte att det inte gynnar dem som offer, att rösta på någon som inte tänker att hjälpa dem. Det är bara det att det kunde varit dig och mig och oss alla. Både de som har ramlat och de som tycker de borde ta sig i kragen. De som har det som ideologi, är mera suddiga, då de kanske gillar våld simpelthän, och vet hur man samlar stöd. Det finns ett sätt att stödja dem som är grymt orättvist behandlat och inte kan rycka sig upp, och det är att bygga upp säkerhetsnätet av rimliga proportioner, sedan så finns det alltid någon få som utnyttjar säkerhätsnät med, men det skall inte de som behöver det lida för. Sedan är det svårare att tänka att någon borde rycka upp sig längre, och sedan kan de som gillar våld, kanske nyttjas med på något sätt? Det finns då säkert bruk för alla människor, även de som gillar lite brutalitet, även om det inte blir till politik. Det handlar om att inte utsluta någon idellt sätt. När jag läste om särbegåvade barn och deras problem, blev jag arg. Tänk om de hade särs ubegåvade barn, då kunde de klaga. Men sedan tänkte jag att i en värld, där ingen kan vara sig själv utan stigma, blir det så. Damp-barn och särbegåvade, särs ubegåvade och särskolor, funksjonshindrade, och religiösa och sedan alla dessa som inte gillar dem som...

Barn är en frizon, inga borde göra så mot barn. Trygghet är så viktig. Och ingen borde lära barn att de är sära eller att de tillhörar eller inte tillhörar. Barn har en självklar rättivsa inom sig som är helag, och ingen borde få förstöra den.