även en sorti

Som barn behöver en inte straff, men tröst, när du ramlar, när du gråter, när du har ont, när du är rädd, när du har gjort bort dig och behöver inte bli förlöljligad, skammad, eller sraffad. Det att utsätta någon när en är liten och olycklig, ensam, kräks och är hjälplös är inte uppfostran. Det är något långt bortanför det.

Brott och straff ska vara en koneskvens av det du gjorde. Men om straffet är lika inkosekvent som brottet. Eller om det inte var något brott? Bara en hemsk straff. Så upplävde jag tillvaron, jag som redan då visste rätt från fel, och fick stå till rätta för fiktiva brott och straff som tillhör en straffkoloni i Sibiren. Som jag redan som liten var en hemsk brottsling. Där det inte spelade någon roll om vad jag gjorde eller inte, men där det gav någon självtillfrädställelse att utdela straffen. Som om det handlade om glädjen av makten och ett lite barns skräck och skam över att få ta något som hon aldrig gjorde. Det kändes som att anklagas redan som pytteliten för folkmorden i värden, och aldrig kunde försvara sig mot en övermakt, som ville ha det så.

När straffet är motivet och brottet inte finns.