även en sorti

så var de bare nie.... Nio små vänskap så var de bara åtta. Hur kan det ha sig att en som var umringat av vänskap, plötslig satt igen med noll i flera år; för dem som har läst Agathas C. böcker, så anvädner hon barnramsor. Vad kommer det sig att någon tar bort den en efter en efter en med motiv att hon hatar dem, och att hon är den ända som älskar mig, men det hela låter hotfullt. På för mig mystiska sätt så försvann de nära vänskapen en efter en efter en efter en, och den som kommer in och ersättar dem, är en och samma person. Är det jag som spökar eller är det någon annan. Faktumet är att från att ha varit populär utåtriktat och glad, så försvann det proporsionalt med antal vänskap. Kan kärlek vara sjuk? Det genstår det för någon klokare än mig att svara på. Faktumet är att jag blev skuggrädd av det som hände, och av att alla som jag tyckte om försvann ur mitt liv.

Hu blir det om en växer upp i det en upplever är ett skräck-kabinett, där upp är ner, ner är upp, rätt är fel, fel är rätt, under vrål och drama ala norén, under hot, under invasion av de aller okränkligaste rum i en, där varken natt eller egen dörr är någon gräns, där skräcken är vardag, och vardagen är för skräcklig. Där en som yngst inte förstår spelreglarna satt för stunden? Där vuxna är barn och barn är vuxna, där inkonsekvens är konsekvent? Väl om du växer upp som om det vore Natt på museet? Väl kort och gott, du är rädd, alltid. Och alla grader och styrkor av rädlsan.

Utanför är det inte natt på museet, men även där finns många spelreglar, osynliga och synliga.

Det krävs att en använder en obruklig karta på en ny vandring i villvuxet landskap.