även en sorti

Ja det finns andra familjespel än cluedo. Ett är när familje-speöet heter Mig, och alla är med och spelar ja just alla bortsett från mig. Det kan kalla skvallerspelet. I det familjespelet bildar de myter ocm Mig, de skapar gemnesamma bilder, men har aldrig orkat fråga MIg om vem jag är. När de är färdiga med att spela, har de fått en komplett bild som de utan omtanke skickar vidare som en typ sanning. Det är alldeles oempatisk, som om MIg var senil dement, fullständig blåst, stum eller dövstum med afasi. Det är en zombie-varning när folk spelar familjespelet utan att en själv deltar.

Inom familjer försigår många draman, som i skolan eller på jobbet, där hävding och självhävding är en del av en hierarki. Den finns även i familjerna. Om du verkligen vil väl, så frågar du personen själv, om vem eller han är, vad hon gillar, om hon är aktiv eller passiv, om hur det står till med ekonomin. Ja det är fullt möjligt att visa intressen för andras ve och väl. Fråga om hennar arbetsförmåga, vad han gillar, om hon trivs där hon bor, och hur han tänker om framtiden.

Att vara med på skvaller och att skapa myter om någon, är en lite ful lek, där personen i fråga, utsesluts från samtalet om sig själv.

Lite det samma är att inte benämna henne eller han alls, precis som personen var in kognito, redan sten-död, begraven, ovärdig, lusig och lortig med skabb och fotsvamp, samtidig.

Det krävs mycket om du vill vara en anständig människa. Då går en inte att sjunka så lågt att behandlar någon ovärdig. Mobbning och uteslutande och främlingshat är en subtil grej, som inte märks förän en trigger utlösar det. Var inte en som bilder myter och sanninagar om andra. Orka vara så mycket av en medmänniska att du själv frågar, och sedan när du fått svaren på det du frågae om, så vet du själv.

Det går nänmligen inte att bestämma hur en annan person är.

Fast du har övertygat alla, förutom den omtalade.

Tacksamhet, eller att vara kronisk missnöjd? Väl då kastas livet bort? för du har bara det du uppskattar, eller? Eller hur var det nu igen?

Om någon skulle känna sig sårade eller utlämnade ber jag om ursäkt för det. Men ingen med ett gott hjärta kan tycka att jag själv skulle bära runt på detta resten av mitt liv. Eller?

Det jag skriver är min sanning, bara den äger jag. Alla som vill mig väl, är välkomna tillbaka i mitt liv. Jag behöver dem som orkar följa med mig. Och alla dem jag förlorade.

Att förlåta är inte svårt för mig, för alla dem med uppriktighet i sig.

Jag tycker inte om nutiden så mycket, det går att dö av svält ensam i en lägenhet, det går att dö utomhus för att ingen bryr sig, medan andra korsar jorden kors och tvärs, äker till månen mars, cyberteknik och robotar och snabba transkationer, de gör det omöjliga möjlig och det möjliga omöjligt. Det går att dö ensam i dag och nästa dag fika med brad pitt. Det går att forsera gränserna för liv, medan folk dör som flugor hemmea eller på flykt. Det är en absurd lek, för vuxna. 

I dag dör flickan med svavelstickarna utanför ditt hus, när du vräker julmaten i dig. Tråka aldrig, det är absurd lyx, medan nöden skriker och flickan dör. Varje enskild människa har ansvar för flickorna med svavelstickorna, och det är ignoransen som dödar i dag. Girighet dödar, pengar, skam och skuld, ansvar och brister skall vi dela lika på. Egenrättvisa är ingen dygd.

Från jag var liten var rättvisan viktig för mig. Orätt och orättvisor skapar i onödan förlorare och vinnare.

Det tar tre dagar att fördöja maten eller matsmältingen. Livet skall levas långsamt om en skall kunda fördöja/smälta det. Det är skadlig att kunde swisha och vipsa, vips här och nu, och allt sker i ett ögonblink.

Jag har? en stuga på fjället som väntar, där tar det nästan tre timmar att vandra över mossan. Då hinner du leva, för så lång tid tar det att smälta de intryck en får. Långsamt arbetar hjärnan och långsamt formar den en mening med mossan och livet där, och bäcken som sildrar och slingara sig  genom mossan, starr och ljåblom, tettegras, soldogg, och alla de växter och pyttesmå djur och mikroliv, vattnet i bäcken kan drickas. Solen blinkar i vattnet och fiskar hoppar då och då.

Lyckan finns bortanför stressen, och visst finns godheten för dem som öppnar sitt hjärta för dem.

Godheten kan ha namn som Anna, eller Lisa eller Lars eller Mamon. Godheten har ingen speciell färg, den finns ofta i det en förbiser. Så är det med livet, först efteråt vet en vad en förlorade.