Vad är skilnaden på James Bond och James på botten? Tja tekniken finns i dag, lyckas du så kan du ta dig från alfa till omega, som vore det på riktig. James på botten, tja då strular tekniken just i det
avgörande ögonblick. Det är gränslöst lätt att forsera gränser i dag. Men då måste en vara rik. Och nerdig och ha lite för lite realitets-sinne.
Jag har ansett mig vara en from människa, en med
luvan i handen och sist i kön. Illskan var förbjudet och jag trodde jag var som min far, den fanns inte genetisk. En vacker vacker dag får droppen illskeglaset att rinna över, men jag visste inte det. Första gången jag på
något sätt förmedlade det kallade servitören mig bossen, det liknar på det norska ordet boss, som betyder skräp, så det klang inte helt fel. Men sedan började folk reagera på konstiga sätt, antigen med
att flyga i strupen på mig, eller med att bli ledsna. Jag förstod inte varför, de överreagerade så. Jag hade inte koll på att jag själv förmedlade illska, då den kom blixtsnabbt. Sedan sa någon madam till
mig, jaha tänkte jag, det var då ett kosntigt ord. Illskan jag kände hade jag inte kontakt med och en dag flög jag nästan i strupen på en otymplig man, Pling sa det i mitt huvud, vad är det här för något.
Nu riktade jag fokusen på mig själv, och jag kände mig inte själv igen. Den lilla fromma frun, hade fått vassa hoggtänder, de hade växt ut som på en sabaltandat tiger, och den var inte helt klädlig, på
en som gillar harmoni, lugn, vänskap, fred och frid, skönhet och harmoni.
Varför gick jag då med vassa hörntänder. Livet tenderar att komma en i kapp. Alla har känslor, och de som en inte fick visa då,
låg på lager på lager på lager, som en eruptiv bergart, nej inte eruptiv men sedimentär bergart?? Den fromma frun hade lagrat upp illskan och sorgen och alla de känslor hon icke fick visa då, till en hydrogen bomb. Ja
nu har jag lästt kemi och lite fysik och biologi. Jag har övehuvudtaget förläst mig. Poängen är att så går det inte att vara i ett, tja, civilserad sammahälle? men i alla fall sina närmaste skall en behandla
väl. Och till min ursäkt så hade jag noll koll. Den fromma hammafrun hade blivit till en av de desperata husfruar, desperationen hade fått fötter och ord, som klang fel ur en vänlig och omtänksam människas mun. Det
lät lite som ett djur i bur.
Självklart beklagar jag illskan, men måste medge att utan är det inget riktig liv, men det går säkert för mig som för andra att lära att behärska sig och inte rikta,
bagare för smed. Fortfarande gillar jag inte illska, jag tycker mera om frid och fröjd och samtal och samspel och smil och värme och samarbete och samverkan och gemenskap och deltagande och allting som balanserar och är i jämvikt.
Moralen är att låta barnen visa illska. den talar om när barnet är rädd olycklig arg besviken orättvist bemött, hungrig, trött, vill något, och visar vem det är. Människor blir till på det sättet,
med att utrycka sig själv och vad det behöver. Att stänga in viktiga utryckssätt hos ett barn är att stänga det in i ett bur, som ett pälsdjur på 0,25 m2. Låt barnen vara fria, och inte övervaka dem jämt.
Vi lever i en tid då varken barn eller vuxna är i harmoni med villkoren på jorden. Och ett innestängd barn blir en olycklig vuxen, en mycket olycklig en. En olycklig olycklig.
Det är på tiden att ta tillbaka framtiden,
och låta förtiden vara vägvisare; eller hur??