även en sorti

säga...Som de flesta förstår var det tryggheten min som togs i uppväxten, de gav ingen trygghet, men värre är att mina vänner togs bort, en garant för trygghet ett annat ställe. Då alla var borta, hade jag hunnit att bli otrygg på riktig, då var det ingen ställe att åka bortsätt från dit, där otryggheten skapades. Det att aldrig ha ett hem som är tryggt, är sabla otryggt. Hon som tog bort, blev alltid sjuk andra dagen jag var hemma, precis då på eftermiddagen, och sedan kom tvången förföljelsen och jag skulle sitta bredvid hennar säng och höra på samma skrotet som jag var uppvuxen med, jag kände att hon förföljde mig, väckte mig den kärringen, ursäkta mig, och det skulle ta fyra decennier för mig att förstå detta sjuka mönester, hon skylde på mig självklart och jag som var van med skuld, trodde på det, i alla fall delvis. Och det var jag som tog skammen och ansvaret till slut för att bryta det sjuka mönstret, som i alla fall jag inte hade någon glädje av. Men hur i all världen fösto jag inte detta tidgare? Väl detta var vardag hela den hemska uppväxten och det gick inte att få en gnutta av distans. Men varför skriver jag det här, skäms jag inte och skammar familjen? Ja jag skäms till döds för detta abnormala samspel, och ville aldrig har skrivit det om jag hade känd något så nära av medkänsla och en utsträckt hand. Ja mostern i Oslo var den som bjöd hem mig, och därför blev hon hatad av min mor.

Något i mig har en stark empati för henne som jag kallar mor. Jag har tyckt så synd om stackaren, jag har sprungit för henne, tröstat henne, och tagit imot skrot-prat år efter år efter år efter år efter år, det blev svårt att skilja skrot från ickee skrotprat till slut. Jag skäms så mycket att jag inte kan visa mig ute bland folk när jag skriver detta. Jag skäms så för det jag upplävde.

Av Anna lärde jag något nytt, det går aldrig att skudlbelägga med att säga: du gjorde eller de gjorde, bara vad jag upplävde och det jag kände, jag skall börja anamma det. Skuld läker inga sår, det skapar inte broar mellan männsikor och det skapar skam och skuld hos de som känner sig anklagade. Det är inte säkert intetionen var dåliga, till de flesta människor jag hade nära då jag växte upp, släkt och familj, de kanske inte fattade, eller kämpade för sina liv och med de medel som låg dem nära. De kanske dränktes av skuld, de kanske har svårt att förstå mitt perspektiv, de kanske hade det ok mycket av tiden själv, de kanske önskat att det var annorlunda, för några betyder jag kanske inte så mycket, jag kanske stod i vägen för dem en gång, och de kanske inte kan identifirera sig med massivt skuldbeläggande, de kanske bara var rädda, för unga, de kanskse var upptagna av sig själv, och jag vet att många gillar min mor, som är otrolig social och hamnar lätt i samtalets mitt, hon är en människa hon med, och om morsrollen är opassande för henne, så har folk rätten att tycka om henne ändå, och jag kan aldrig kräva min släkt tillbaka. 

Bara folk en sätter fri kan komma tillbaka. och just dit kanske kommer jag en vacker dag.

Går det att dö av matbrist i sverige? jag blev sjuk då jag var i Norge, i tre veckor låg jag och spydde och spydde, två av dem i Sverige och med minus 250 kr på kontot i två veckor. Jag spydde och hade ingen mat. jag trodde jag skulle dö, ensam. I en lägenhet i Sverige. Det går att få empati av mindre, men just empati fär en inte som regel om en inte har gått i samma skor. Fattig klinger fult i mångas öron, och fattig det var det jag var, och spy i tre veckor, ingen gör väl det? Javisst jag gjorde, allting av mat som jag till slut inte hade kom upp igen och upp igen och ut igen och ut igen. Jag hade dessutom fått panik, fullstädnig panik.

Komplex återtraumatisering, vad betyder det? är det när skillet mellan nu och för luckras upp? Det låter i alla fall skamligt på något sätt. När skräcken du känner kanske inte tillhör här och nu men där och då, men det går inte att skllja på det. När känslor tanakr och upplevelser blandas till en röra, och du spyr ut röran, som gick det att bli av med den. Att jag som är så enkel, kan reagera som det var sciense fiction det hela, inget roligt. Att vara här och där samtidig. På flyget från Trondheim till Oslo satt jag bredvid en lärare från katerdralskolan i Trondheim och vem andra kom och pratade med han, ja just än trond giske, men sin lilla dotter. Just då när jag ja visst flög många mil, men kunde kanske då häller skulle ha sjunkit under jorden? För de pratade och pratade och pratade, och pratade. Jag satt längst ut. Att vara här och där smatidig mentalt, medan modern teknik drar en igonom ting som borde försigå i slow slow motion. Eller egentligen borde en gå hela vägen. Att till slut här hemma få ringa efter akut hjälp. Och inte bli tagen på allvar. Nöden måste visst se ut på ett visst sätt? Att ha varit inom göran's och sett johan rhenberg med dotter på samma stället och bli skickat hem friskförklarat, medan inget verkar normalt mera. Men kan du lägga ihop 1+1 betyder att du är långt över normal. Det är nog normalt i sverige i dag, att folk svälter i eget hem, utan eget hem, utanför eget hem, och bortanför eget hem, eller de är oönskade och har inget hem eller hemland här eller där. I dag är allting normalt, det är normalt att tro i två månader, att en är döden nära, för hjälpen är stjälpen i dag. Det är bara två bokstäver som skiljer. Att känna sig bortgjord och inte ha ett rött öre, att inte ha nålen i höstacken och inte ha ett nätverk och ett säkerhetsnät, som någon gömde bort förrförra året. Att ha i minnet en barndom där jag fick vara säkerhetsnätet, nätverket och skölden, ett litet barn med ett enormt uppdrag att vara andras sköld och skydd, men inte skyddas själv, att exploatera någons barnliga förmåga att ta ansvar utom all rimlighet, att kräva och kräva, men aldrig ge något så nära postitivt tillbaka. Ett barn utan illsuionen av trygghet-snät, som fick identitet genom att läsa böcker om andra som utrotades, en liten glad tjej som inte omhändertogs, och utsattes, för att de inte ville att hon glänste när solen sken på det ljusa håret, och att hon hade en glädje som smittade av sig. Tänk att ge sig på en liten tjej.

Men även det tillhör nog normalen i många hem, i olika kulturer och när nöden råder innanför husets fyra väggar. Nöden och kampen för överlevnad.

Nöden är nära döden, det är bara en bokstav som skiljer, eller hur.

Och med sveriges moderna motto: när nöden är störst är stjälpen närmast.